Chips: Fredag hela veckan
Gourmetchipsen kommer på bred front. Ett underskattat snacks som är så mycket mer än ångestdämpande tevebulk. De allra bästa kommer från England. Häpnadsväckande men sant. Anna Billing förklarar varför Devonshire är chipsens Toscana.
”Nu är det helg, dags för chips & pippa!” hojtade säljaren till avsked varje fredagseftermiddag då han stack in huvudet på vårt kontor. Han och hans fru hann säkert med både och, sist jag träffade på honom hade de fem barn. Jag och min kompis svor emellertid på att vi aldrig, aldrig skulle bli så patetiskt fullvuxna att detta skulle bli själva essensen av ett veckoslut.
Nu är vi där. Fast jag har länge förhållit mig ganska sval gentemot bigpack-chipsens locktoner och frestat barnen med popcorn istället. I micron så att det skulle gå fort. Fast nu ringde svärmor och sa att det var transfetter i micropopcorn, förbjuds, och det hade jag tydligen bommat när jag rensade ut alla kex med delvis härdat fett för några år sedan. Hux flux stod det ju inte utsatt på förpackningarna längre, men förbudet dröjer.
I det stora light-korståget för några år sedan utmålades chipsen som ett djävulens påfund. En spridd viktväktarsanning var att en påse chips gav samma energimängd som åtta kilo potatis och det argumentet tog skruv (fast inte på försäljningen). I år har många bestämt sig för att jaga det stora hemska kolhydratspöket istället och konstaterat att det nog inte skadar med lite fett – det är potatisen som är farlig. Summa summarum blir det då en hälsogärning att äta potatisen i chipsform och inte kokta.
För nu dyker det upp riktiga stjärnor på chipshimlen: produkter av hög kvalitet, hantverksmässigt framställda med goda råvaror. Känns trollformeln igen? Och jag menar inte de där med skalet på, de är inte ens de där andra med tång och havssalt som är friterade i ekologisk palmolja. Jag pratar om chips som är tillverkade i djupaste England (bara den värdeförskjutningen är imponerande) packade i små 40 gramspåsar medan de fortfarande var varma, med perfekt bibehållen krispighet som resultat. Jag pratar om palsternackschips med parmesan, potatischips med Salt & Vinegar och Mature Cheddar, och då har jag ännu inte smakat Hot Chili Lemon och Firecracker Lobster. Och nej, jag har inte fått några gratispåsar.
Burts Hand Fried Potato Chips måste ha prickat all ovan formulerad innehållsångest och sedan upphöjt chipstillverkningen till en konstart. Rätt potatis, från namngivet fält, i specificerad olja (solros) av – håll i er – en personlig fritör! Du kan således ha koll på om det är Clement eller Sonny som har tillverkat just dina chips och sedan gå in och bekanta dig med honom på webben. Clement verkar förresten ha slutat, han kanske har ätit för mycket chips på fredagskvällarna och tagit ut sina pappadagar.
Vilka chips är godast? Avslöja allt om dina knastertorra böjelser i vår chipsdebatt. Kanske äter du rent av dillchips i lönndom?
