Diagnos: Matshopaholic
Nästan alla matnördar är angripna av hagalenskap. Den som får oss att hamstra granatäppelsirap och wattleseed. Den som gör att vi alltid har sju sorters senap hemma. Lisa Förare Winbladh bekänner sina synder.
I sådana där romaner om framgångsrika, men i botten bittra och oförstådda män, finns ofta det där avgörande, omvälvande ögonblicket. De ser in i spegeln och ser sin far. Jag trodde alltid det var ett konstruerat litterärt grepp tills jag för en tid sedan hade en liknande omvälvande upplevelse . Jag slog upp min kyl och insåg att jag förvandlats till min mor. Efter att i årtionden hånat henne för hennes gastronomiska antikvitetssamling var det bara att inse hur nära ett äpple faller sitt träd.
Vår nyinköpta kyl hade nämligen inom loppet av ett par veckor förvandlats till en Rubiks kub för storstadsbor i slukaråldern. För att få fram frukostpastejen krävs det att jag varje morgon frammanar mina gamla kunskaper av femtonspel med dödsföraktande rockader av rökt råmjölkost, åldrad helig basilika, två identiska burkar asiatisk krabbmoja, spansk piquillosås samt ett oräknat antal senapsburkar. Symtomen är klara och diagnosen lätt att ställa: galopperande perniciöst matshoppingsyndrom. Min man är inte alls ett stöd i missbruket utan en hjälplös medberoende.
Eftersom jag är en erfaren kvinna vet jag vid det här laget att det är omöjligt att både äta kakan och ha den kvar. Att glupskt förtära sina shoppingfynd utan vidare ceremonier är nästan hädiskt men de där rätta alldeles speciella tillfället för wattleseedmoussen eller de syltade omogna pistaschnötterna infinner infinner sig sällan.
Det finns bara en enda lösning och det är att ta tilllfället i akt när man är hembjuden till andra matnördar. Har man nu motvilligt insett att kylen i alla fall delvis måste evakueras så gäller det att stackarna i alla fall ska komma till ett gott fosterhem. Alltså tar man med sina picklade anktungor, agavesirapen, fossil balsamvinäger och de ingefärskanderade pecannötterna till det fåtal andra människor som verkligen fårstår att uppskatta dem. Problemet är bara att det är ett nollsummespel eftersom man måste bjuda tillbaka och då tar de i regel med sig av sina käraste dyrgripar.
Jag har på senare år upptäckt att det är resorna som får oskyldigt födosök att att urarta i missbruk. Det gäller inte bara mat. Att resa är överhuvdtaget ett riskbeteende för alla oss med samlarinstinkter. Andra resenärer kommer hem från Helsinki med Marimekkokassar och ser det som en livsuppgift att kartlägga Prada-butiker i olika storstäder.
När jag kommer hem från en utlandsresa är resväskorna fulla av nattsvarta fikon, omoget klibbris som skimrar inbjudande i sjögräsgrönt, grillsås på rostade (jodå!) hallon och chipotle. Konservroulette är en kär sysselsättning i fjärran länder — inköp på måfå av burkar med färgglada men obegripliga etiketter. Klädinköp är däremot ett nödvändigt ont. Matnördars klädshopping sker ofta av tvång och i panik som den gång i Göteborg då en burk dadelsirap runnit ut över min piffiga föreläsningsdräkt i resväskan. Eller inför en galamiddag då jag optimistiskt packat en flaska tryffelolja i en dyr mockasko. För en matshopaholic hör sådana små missöden till vardagen.
Förmodligen ligger intresset för avancerade födosök i generna. Mina föräldrar som är något av kulinariska kamikazepiloter kom häromsistens hem från Vietnam med en hel resväska full av gatumat. Små paket av palmblad, bananblad och flätade korgar inköpta på en myllrande matmarknad. Mina föräldrar kom hem på tisdagen efter en lång svettig resa och de exotiska munsbitarna serverades till familjemiddagen på söndagen. Några av oss vägrade äta av den turistimporterade maten eftersom vi hade viktiga åtagandenunder den kommande veckan. Det blev en livlig och uppsluppen diskussion om riskvärdering, feghet och bristande lojalitet. Vi lärde oss nya fyndiga glåpord. Notoriska matshoppare har aldrig tråkigt.
En av mina största shoppingupplevelser var i Florens. Vägledda av en mer erfaren resenär, tillika mycket känd vintipsare hamnade vi på en minimal exklusiv florentinsk vinbar med pedantiskt putsad marmor och ädelträ från golv till tak. Efter att Vintipsaren viskat ett slag med ägaren uppenbarades två flaskor utan etikett insvepta i brunt silkespapper. En skön syn för smakjägare med No Logo-preferenser. Fragola, nickade vintipsaren med ett belåtet lelende. Vi smuttade med slutna ögon. Ett smäktande sött, hårt parfymerat dessertvin med omisskännliga toner av jordgubbar, ja kanske rent av smultron. Vilda av hänförelse tiggde vi och bad tills vi på nåder fick köpa med oss varsin liten flaska. Oändligt lyckliga begav vi oss ut på resans sista guidade vintur. Vid den avslutande vinprovningen kunde vi inte bärga oss utan avslöjade för Ferris, vår unga kompetenta guide att vi säkrat riktiga dyrgripar inför hemresan. Ferris såg förvånat på oss: ”Jaha, fragola! Det dricker vi massor av uppe i Friuli där jag kommer ifrån. Eller rättare sagt ungdomarna dricker det för att bli fulla för det smakar ju som bubbelgummi. Fast försäljningen har ju förbjudits eftersom det ofta bildas träsprit vid framställningen.”
Flaskan med Norditaliens motsvarighet till Marienella hamnade i min kyl. Tanken var att den skulle mana till eftertanke och återhållsamhet. Men redan efter någon vecka var den gömd och glömd bakom en påse torkade miniräkor och en burk med saltade kinesiska kastanjer. Men vänta nu! Jag ska ju faktiskt på 50-års kalas idag. Trots att jubilaren har en av Sveriges mest innehålllsrika vinlällare kan jag hoppa upp och sätta mig på att han saknar en flaska Fragola i samlingen. Hans ögon kommer att tändas, hans händer kommer att darra av upphetsning. Fast å andra sidan vet jag att risken är överhängande att jag får tillbaka samma flaska när jag fyller 50.
Dags att bekänna färg! Hur illa däran är ni? Berätta allt om era laster och lustar i diskussionen.
