Kålrot: En skänk från nedan
Mörkret har sänkt sig men en gyllene nordisk rotsak lyser upp tillvaron. Kålroten tröstar när tomat, gurka och sallad sviker. Lisa Förare Winbladh har alltid ett par knölar i kylen. Läs mer så förstår du varför.
Min mission är som bekant att hajpa olika ingredienser som jag anser vara styvmoderligt behandlade. Men det finns det retoriska tjyvtrick jag undviker. Som att utnämna havtorn till Nordens passionsfrukt och med samma obönhörliga jantelagslogik kalla korngryn för Nordens ris eller beskriva Skåne som Sveriges Provence. Det allra dummaste är att kalla kålrot för Nordens apelsin.
Visserligen kan kålroten också skryta med ett högt innehåll av vitamin C, men den gör sig varken som marmelad eller som färskpressad till frukost. Men får jag välja min favorit av apelsin och kålrot blir det definitivt den mindre folkkära kålroten. Och med tanke på att den går under namnet swede i stora delar av den engelskspåkiga världen borde ni andra verkligen anstränga er för att visa den lite mer respekt.
Om den nu är så ursvensk vet jag inte; pinsamt nog importerar Sverige en del av sin kålrot från Usa. Men rotfrukten som är en korsning av kål och rova har förmodligen i alla fall sitt ursprung i norra Europa. I Tyskland har kålroten monumentalt dåligt rykte. Orsaken är den fasansfulla krigsvintern 1916, även känd som Kålrotsvintern, då det inte fanns mycket annat att äta än kålrötter. För mycket av det goda är knappast underbart.
Just när det gäller kålrot är detta extra sant för kålrotens distinkta karaktär blir lätt platt utan andra smakrika ingredienser. Kålrot klarar fint av konkurrens från härsklystna smaksättare som kummin, apelsin, svartpppar och kanske allra helst ingefära. Tärnad kålrot är utsökt i blandrätter som pytt, köttfärssås och svampsoppor. Extra väl trivs den med fläsk och ingefära. Det slutliga beviset på kålrotens förträfflignet är att viss charm överlever till och med transmogrifieringen (fint ord för ondskefull process) till pulverrotmos.
En av mina favoritkockar Thomas Drejing provocerade rysligt för ett tiotal år sedan genom att kombinera färsk svensk hummer med mjukbakad kålrot smaksatt med rosmarin. Min åsikt är att hummern borde känna sig hedrad av det goda sällskapet. Idag är det snarast en regel att lyfta fram svenska rotsaker med exklusiva ingredenser på fina krogar.
Jag har alltid uppskattat kålroten men sedan något år tillbaka har känslorna trappats upp till ren och skär besatthet. Det finns nämligen ingen annan ingrediens som både är ekologiskt korrekt och går så bra med asiatiska smaker. Det kanske är lite förnedrande för en vegetabilie att få höra det; men kära kålrot din främsta egenskap är att du smakar kött. Jodå, det sötmurriga djupa finns där och kombinerade med rätt ingredienser känns vegetarianism inte som ett straff utan som en möjlighet.
