Marmelad: Recept på salighet

Lycka är en lång rad av burkar med hemkokt marmelad. På hösten fylls de med plommon, nypon och tomat. När vintern kommer är det citrus som gäller. Isobel Hadley-Kamptz vet att marmeladkokning aldrig kommer att bli en politisk handling. Det är just det som är det fina.

Det är något med hur burkarna står där på rad. Det är något med färgerna, klart rött, mörkt blåsvart, skimrade gulrosa. Det är något med de klibbiga fläckarna på diskbänken efteråt.

Det finns ingen syssla i köket som i lika stor utsträckning lockar fram köksgudinnan i mig som att koka sylt och marmelad. Jag leker husfru när jag står där och skalar äpplen, kärnar ur plommon eller häller upp blåbär i för evigt mörkfläckade litermått. Som i en helt egen teater skapar jag en verklighet fri från postmodern stress och prestationskrav, där jag inte presiderar över något mer komplicerat än syltkittlar och gummiringar. Ironiskt nog, får man nog säga, för självklart ligger det en inte oäven dos prestationshets i just syltandet och mosandet. Fråga vilken dubbelarbetande småbarnsmamma som helst.

Men det är något med enkelheten. Något med kombinationen av onytta och nytta. Marmelad hör förstås inte hemma i särskilt många dieter, ändå ligger det ordentligt husliga tätt under ytan när man tar tillvara säsongens frukter med socker och kanel. Femtiotal och hemmafruar, det är inte för inte som man helst bör sylta i vackert rutat förkläde och välja tjusiga glasburkar framför infrysning i gemena plastbyttor. Estetiken spelar mig förresten varje år lumpna spratt, när jag av utseendeskäl väljer bort att klistra på etiketter. Den här rubinröda burken kommer jag ju ihåg vad den innehåller. Tror jag. Bara för att ett halvår senare öppna den i tron att den innehåller rabarberkompott och upptäcka chilistark plommonchutney.

Tro förresten inte att jag själv inte rynkar på näsan åt all denna våpiga lystnad. Jag känner mig obehagligt nära min inre Ernst när jag smeker frukter och skrapar vaniljfrön. Marmelad är ju så, så kvinnligt! Fånigt alltså. Mat ska ju helst vara manligt kodat, må det vara machokött eller kyligt kemiska experiment, för att vara okej som modernt tidsfördriv. Visst kan man koka med termometer och citronsyra, och därmed höja tjusighetsnivån över jolmiga damtidningsreportage med kort skärpedjup, men jag väljer vanliga citroner och kör marmeladprov på tefat precis som min mormor gjorde. Nej, det är ingen protest, ingen politisk handling. Bara sylt. Bara bär och frukt och kryddor och socker.

Öka hållbarheten!

Om du dessutom konserverar moset kan man minska sockerhalten (om man vill). Använd då burkar med helt rena gummiringar som du inte fyller ända upp. Ställ ner brukarna i en stor gryta. Ha i kallt vatten så att brukarna täcks och koka upp långsamt. Låt sjuda i ca 30 minuter och låt sedan svalna långsamt. Testa efter någon dag att locken verkligen fastnat.
Ett enklare knep som ökar hållbarheten noga är att skölja burkarna invändigt med en lösning av hett vatten och natriumbensoat. Mängden natriumbensoat du får i dig blir försumbar men den lokala effekten i burken tillfredsställande.

Marmeladtestet

Lägg en sked marmelad på ett tefat och ställ in i kylen. Efter någon minut när det svalnat drar du ett finger genom och om marmeladen inte rinner ihop är den klar.

Related Posts with Thumbnails