Snobbsalter: Folkkära kristaller
Vanligt vitt tråksalt har trängts undan av dovt skimrande exklusiva kristaller. Varje seriös butik har ett tiotal sorter att erbjuda. Priserna kan streta upp mot 300 kronor per kilo. Men är de exklusiva salterna verkligen mer än ögonfägnad?
Samtidigt som bevisen hopar sig för att vi borde salta mindre lanserar kryddföretagen en uppsjö nya salter. Jodå, både oxblodsfärgat salt från Hawaii med kubiska kristaller och rosaskimrande salt från Himalaya har sänts hem till mig av förhoppningsfulla producenter. Jag skriver inte detta för att jag tror att jag upptäckt en ny trend jag skriver detta för att jag fått nog av salthypen.
Det som ger alla dessa sorters salt dess sälta är till övervägande delen ämnet natriumklorid. Andra ämnen, som i princip skulle kunna betraktas som föroreningar, bidrar mycket litet till smaken och påverkar knappast din hälsa i de ynkliga mängder du får i dig. I alla fall inte om du håller en natriumlåg kost, vilket experterna är ense om är idealet. Visserligen kan du känna en viss skillnad när du äter saltet direkt, framför allt i konsistens, men så fort du blandar ut salten smakar de förvånansvärt lika.
I ett flertal blindtest, bland annat av Jeffrey Steingarten, har det visat sig att till och med när vi löser saltet i neutralt vatten försvinner smakskillnaden nästan helt. Och förhoppningsvis lagar de flesta av er, kära läsare, mat som smakar något mer än så. Att som den legendariske kocken Mario Batali i New York koka sin pasta med gråskimrande havssalt från Camargue är alltså föga mer än en gimmick. Fast det vågar jag bara skriva för att jag befinner mig på andra sidan Atlanten, eftersom han väger uppskattningsvis tre gånger mer än jag och har ett häftigt humör.
I USA är för övrigt judiskt koshersalt ett måste bland matnördar, saltet är ytterst ren natriumklorid och ursprungligen framtaget för att dra ur vätska ur nyslaktat kosherkött och därmed göra det ”renare”. Rent kemiskt är det precis som vanligt salt men mer poröst vilket för att det är lättlösligt och något mer lättarbetat. Dessutom är det jodfritt. Det är alltså antitesen till det mer naturligt utvunna, miljövänligare havssaltet.
Värst är dock att det förekommer en mängd exklusiva salter som påstås vara nyttigare än vanligt salt. Den ambitiöse studenten och bloggaren Måns Eriksson utförde för en tid
sedan det lustmord på Himalaya-salt som ingen matskribent eller medicinjournalist gitte göra. Droppen får Måns Eriksson var när hälsogurun Anna Skipper spred osakligheter om Himalaya-saltet på TV 3, där det framställdes som hälsokost. Bland annat påpekar Måns Eriksson att Himalaya-saltet till största delen bryts i Pakistan, i världens näst största saltgruva under allt annat än glamourösa förhållanden, ändå ligger kilopriserna på över 150 kronor. Och hälsopåståndena avfärdade han kunnigt och sakligt. Salt har inga magiska egenskaper.
Så ska vi helt undvika lyxsalterna? Nej, absolut inte men vi ska använda dem med förstånd. Ett par gråskimrande korn havssalt eller vita spröda flagor fyller solklart en funktion på enkla anrättningar. Frasandet i gommen, den lätta havsdoften och den
estetiska upplevelsen gör det värt det extra utlägget.
Men faktum är att den produkt jag gillar bäst av nykomlingarna är det högst osubtila röksaltet. Hårdrökt salt som verkligen tillför kraftig smak och ger mer pang för pengarna. Ett par korn röksalt lyfter en hel rätt och mycket smak gör att den totala mängden salt kan minskas. Strö det
över tomater, kall fisk eller kallt kött för omedelbar skärgårdskänsla.
Och ska jag vara riktigt ärlig snobbade jag nog en del med andra fina salter i maten i min ungdom. Men nu har jag sett ljuset och gör avbön. För oss matnördar faller ju dessutom lite av konceptet med salt som statusmarkör när det numera blivit så folkligt att det till och med finns att köpa i kvartersbutiken. Men börjar det säljas salt från Mars är det säkerligen jag som står först i kön.
Vilket är ditt favoritsalt och varför? Lobba för din älskling i vår saltdiskussion.
