Vi gick oss till skogs för att leta upp stormen det talats så mycket om, jag och lillflickan. Jo, grantopparna vajade någorlunda taktfast, men på botten av skogshavet där vi gick var det lugnt. Där bland mossan och kottarna, där blåbärsriset dämpar stegen och fåglarna sitter tysta i träden. Det skymde på. Molnen flöt trasiga omkring för vindarna och tog mycket av det ljus som borde ha varit vårt. Dessutom hade vi kommit ut sent. Middagen var avklarad och helgslummern väntade, men den här promenaden tiggde om att bli av. Inte bara för stormens skull, utan jag ville också se om rimskivlingarna kommit upp. De allra första hade jag hittat redan veckan innan.
Rimskivlingen är för mig allt vad champinjonen borde vara. Den har konsistens, smak – och lite exklusivitet. Kantarellplockare lämnar rimskivlingen ifred, och på mina ställen brukar den få stå orörd fast den växer alldeles invid stigarna. Ändå, när jag ser att den plockats blir jag glad, mer ogin än så är jag inte. Och egentligen tillhör den inte riktigt de mest svårplockade svamparna. Den går att lära sig.
Visserligen har den ring runt foten precis som de otäckare flugsvamparna, och en ring brukar skrämma många, men rimskivlingen saknar flugsvamparnas strumpa kring fotbasen. Flugsvamparnas skivor är helt vita, men på rimskivlingen har de alltid en lätt brun ton. Från kaffe med massor med mjölk i hos de yngre exemplaren till mer åt kanelhållet när svampen blir gammal. Dessutom känns den inte som en flugsvamp i handen. Rimskivlingen är köttig och fast, flugsvamparna ofta sköra och spensliga. Men det räcker ju inte att bara gå på det, förstås.
Faktiskt kommer ringen till vår räddning när det rör andra förväxlingsarter: de giftiga spindelskivlingarna. Visserligen sorteras rimskivlingen numera in under Cortinarius, spindelskivlingarnas släkte, men någon större likhet med de giftiga spindlingarna har inte rimskivlingen. Den kan vid snabb påsyn förväxlas med den troligen harmlösa ullspindlingen, men tittar man lite närmare så vill det mycket till för att man inte genast ska kunna inse sitt misstag. Ullspindlingen saknar en äkta ring runt foten, och den har inte heller det typiska silvriga skiktet av hyllerester på hatten som ger rimskivlingen sin rynkade, frostade skimmer – rimskivlingen hade tidigare namnet rynkad tofsskivling. Och bara rimskivlingen har rimskivlingens underbara, djupa doft.
Men som vanligt: chansa inte. Gå med någon kunnigare i skogen. Gå till en svamputställning, håll i rimskivlingen, lukta på den, titta på den ordentligt. Läs flera böcker. Bli säker.
Bäst är rimskivlingen när den precis tränger upp ur mossan, då bara den knoppigt runda hatten sticker upp (på sitt ekivoka sätt). Då trevar jag med fingrarna i mossan och känner mig ner längs foten så att jag kan vicka upp hela svampen. De finaste knopparna kvartar jag och steker förhållandevis hårt i smör, kanske inte för stekytans skull utan mer för att koncentrera smaken. De större brukar åka ner i torken. Torkad rimskivling är helt underbar till risotto.
Och visst hittade vi några rimskivlingar. Alldeles invid stigen, på samma plats som alltid. Vi hjälptes åt att plocka dem. Det var riktigt skumt bland de uråldriga träden, och precis mellan sommar och vinter som vi var drogs mössan över huvudet snabbare än vad vi ville räkna med. Någon mer svamp letade vi inte, men vi hade vår vanliga fina pratstund, bara vi två. Vi drog ut på stegen när vi gick hemåt i mörkret. Bakom nästan varje träd och sten skymtade minnen från tidigare promenader. Genom barnens skolskog; de minnena är bara hennes. Hennes röst bubblade bredvid mig i skymningen, hela vägen hem.
Nej inte hittade vi den där stormen, men det kunde också kvitta. Det sövande suset gav oss åtminstone lite helgro. Vi gick hem till storasyster som väntade med fredagsglassen. En promenad bland många, som vi en gång ska glömma.
