Kräftströmmingen var inte min favorit på julbordet hemmavid, då min barndom en gång begav sig, ett antal decennier bort. Men jag var fascinerad - hur kunde något som inte var kräftor smaka kräftor? Inte visste jag då att inte ens kräftor smakar kräftor. De är förstås oätliga utan det magiska dillfröet. Kräftor smakar dillfrö och salt. Det är något visst med dillfrö och salt, smaker som tar hand om varandra, i kräftor och i kräftströmming, och i många andra rätter.
Det finns väl tusentals olika sätt att göra kräftströmming på. Jag råkade göra Mannerströms recept i julas, och tyckte mycket om det. Men det har ett problem. Det innehåller ju strömming. Nu är inte kräftströmming speciellt mycket utan strömmingen kan tyckas, men om nu målet är att få kräftströmming att smaka så mycket kräfta som möjligt är strömming ett dåligt val. Strömmingen smakar inte kräfta, den har visserligen en unken smak men inte samma dyiga unkenhet som kräftan, och smulas dessutom sönder i munnen, något som kräfta inte gör. Kräftan har istället en fin tuggig konsistens. Och innehåller väldigt sällan, vissa skulle säga aldrig, de där stickiga irriterande strömmingsbenen.
Jag skulle säga att kolja är den rättmätiga strömmingen, i alla fall i kräftströmming. För mig - kanske också för er, har rätt tillagad kolja en skön och skivig skaldjurskonsistens. Dessutom en ren och fin smak, med en lite söt ton. Som skaldjur? Varför inte göra ett försök. Jag följde Mannerströms recept igen, på det hela taget, men lade till korianderfrö. Vad korianderfrö har för verkan som krydda är lite oklart. Men på något sätt fettar den till smaker, fyller ut dem. Kanske koljan skulle behöva det när den nu skulle behöva jämföras med den (på gott och ont) mer smakrika strömmingen?
Här har ni själva receptskissen. Det vore förmätet att kalla det ett recept. Ett recept ska vara mer utarbetat än det här höftskottet. Även om det blev rätt lyckat till slut. Tänk så här: skär fisken i kuber eller bitar, ett par centimeter stora så att man kan se hur de skivar sig. Rimma fisken, salta den så som du skulle ha saltat den för något helt annat, och låt fisken stå ett tag. Rör under tiden ihop sörjan - jag kallar den sörjan, för det är ingen sås och ingen puré och inget annat än en sörja. För ett block fryst kolja tog jag ca en deciliter tomatpuré, en tesked stött dillfrö och kanske något mellan en halv tesked och en större nypa stött korianderfrö. Rör i några matskedar smält smör, någon matsked finhackad dill eller mer om du gillar dill. Häll i spadet från en ask med ansjovis och späd med vatten tills det hela får den där sköna sörjiga konsistensen. Mannerström kör med ansjovisspad all the way, men vad gör karln med all ansjovis som blir över? Salta och vitpeppra efter behag, tänk på att du redan saltat fisken. Blanda sörjan med fisken och låt stå ett tag till. Sätt sedan in i ugnen, 180 grader, ungefär en kvart.
Funkar på julbordet, funkar på knäckemackan, funkar till midsommar, eller på semestern då du har tid att laga till en liten lunch som bara behöver vara en liten lunch. Fortsätt kalla det kräftströmming om du vill, det tänker nog jag göra. Men välj kolja istället. Om du vill, alltså. Jag kan ju ha helt fel.