Taffel

Jag rensade skafferiet förra veckan. Hittade högvis av saker vars bäst före datum hade passerats. Jag tycker alltid det är lite sorgligt. Matupplevelser som aldrig fick upplevas.

Men att gå igenom skafferiet är också något av ett äventyr. Jag känner mej som en matarkeolog som hittar dolda skatter. En köksversion av Indiana Jones.

Mina mest överraskande fynd:
1. Glykos - antagligen lämningar av förra årets chokladtryffelmakeri...
2. Pollen - som jag fortfarande inte vet vad jag ska göra av. Hur använder man nåt som smakar torkade bin?
3.  Burkad rambutan fylld med ananas? När fasiken flyttade den in i mitt skafferi?

Jag har de senaste veckorna gått in i en period av nyttighet. I varje fall så eftersträvar jag en sådan. Lunchpastan har ersatts av sushi, yakiniku, gyoza, wok och andra relativa nyttigheter. Och så har jag börjat träna. Långsamt och slött visserligen, men jag kämpar åtminstone i rätt riktning och försöker bli lite regelbunden.

Det finns bara en sak jag har svårt att hantera. Att min kropp skriker efter väldigt bestämda saker efter varje träningspass. Jag får ett otroligt sug efter specifika saker som nästan tar över all hjärnverksamhet tills det blivit tillfredsställt.

Vi har varit på resa i Portugal. Vi åt ofantliga mängder mat på gourmetrestaurang efter gourmetrestaurang. 10 dagar sträck. Fantastisk mat. Alltifrån torkade fiskchips upphängda med miniklädnypor, långkokskött som bara föll samman och smälte i munnen accompanjerat av saffransrisotto, friterad blodkorv med smörstekta äpplen, tonfisk med wasabisorbet och karamelliserad getost.

Och under de sista dagarna på resan längtade jag så att det skrek i själen efter simpel, enkel, okompliceras husmanskost. Trots att allt var så gott, så gott.