Nutida absint sägs vara en blek kopia av sitt forna, vilda jag. Men den mytomspunna gröna fén var uppenbarligen inte särskilt farlig ens då det begav sig. Absint från förra sekelskiftet innehåller faktiskt inte mer hallucinogena ämnen än vad moderna versioner gör. Det rapporterar en internationell forskargrupp i kommande numret av Journal of Agricultural and Food Chemistry.

Mycket av mytbyggandet kring absint handlar om tujon. Detta mentolaktiga ämne från malört anses vara den "aktiva" ingrediensen i absint, och orsaken till stordrickarens hallucinationer och vansinne. Ryktesuppgifter finns om tujonhalter på flera hundra milligram per liter i "riktig" absint, men de verkar vara just det - rykten. Om än understödda av en dåligt underbyggd uppskattning i en artikel från 1999 i prestigefyllda British Medical Journal, där författarna höftade till ett värde på 260 mg/L utifrån teoretiska beräkningar.

I riktigt stora doser är tujon dödligt, men på ett ganska oglamoröst sätt - det ger muskelspasmer och kramp. Några kliniskt bevisade hallucinationer har ämnet inte gett upphov till. Även om tujonet är en del i den klassiska malörtssmaken så är det alltså inte så mycket att skryta med, och vore det inte för myten skulle knappast de hoppfulla ge sig på att importera östeuropeisk fulabsint märkt med "high thujone content".

Den nya undersökningen är det hittills största* testet av gammal absint - det vill säga, absint tillverkad innan det franska förbudet 1915 - och det visade sig att medelhalten tujon låg på 25.4 mg/L. Det är över den tillåtna halten av tujon i modern absint (10 mg/L) men under gränsvärdet för andra "bitters" som tillåts innehålla upp till 35 mg/L (inom EU; andra gränser för t ex USA).

Däremot hade dåtidens absint en alkoholhalt på uppemot 70%, vilket är bra mycket mer än i det vin som absinten delvis ersatte (på grund av vinbristen under phylloxera-epidemin) under 1800-talets slut. Gravt alkoholmissbruk kan vara orsaken till en hel del av de symtom absinten beskyllts för. Och de "sinnesvidgande" hallucinationerna som absinten troddes ge kan i själva verket komma från den syfilis som många i konstnärskretsarna bar på.

Platt fall för myten, således. Åtminstone i forskarvärlden, för som artikelförfattarna skriver: "Idag verkar det som om en substantiell minoritet av konsumenter vill att dessa myter ska vara sanna, även om det saknas empiriska bevis för att de är det".

Tidigare publicerat på Vetenskapsnytt. Bra texter om absint finns också bland annat på Systembolagets webbsida , på Populär Historia och på absintentusiasten Markus Hartsmars rejäla webbsida.

*Totalt testades tretton flaskor, som samtliga var populära högkvalitetsmärken vid förra sekelskiftet.