Det är ju också en jävla sysselsättning en nyårsafton att packa flyttkartonger, men det som ska göras ska göras. Det frasar lätt ute i hallen av ihopknycklat tidningspapper som strävar efter att få räta på ryggen igen. Utanför fönstret bearbetar ett gäng ungar sina demoner, de skjuter sina raketer uppåt för att skrämma dem på flykt. Knallarna ekar mot husväggarna, katten hukar under soffan.

I detta nu står Jan Malmsjö och frustar i ett stall på Skansen, pumpar upp sig inför sitt sedvanliga, bombastiska, svulstiga, malmsjöska levererande av de där uttjatade orden som vi ser fram emot ett helt år men tröttnar på redan efter första frasen - vem kan den andra, handen på hjärtat?

Men Nyårsklockan är inte bara en trött tradition. Orden kan skänka tröst, liv, till dem som behöver det. I natt ringer vi våra tankar ut ur sorgens häkten, vi ringer hugsvalelse till sargad barm, vi ringer den frusna tiden åter varm. Dikten laddar klockringningen med betydelse. Vid tolvslaget, när skumpakorkarna poppar och kyssar trycks på sliriga munnar, är det ord som ringer ut över nejden, klingar ut och dör någonstans mot horisonten. Känn dem i ditt bröst, och ta emot dem om du vill.

Ännu ett år har runnit mellan fingrarna. Jag fick skriva för White Paper, två gånger! Det växte gott om karljohansvamp i ekdungarna! Femåringen lärde sig läsa, och tvååringen blev tre! Och ändå var 2013 ett riktigt skitår. Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga, sade Wittgenstein och menade möjligen något helt annat, men det är inte alltid lätt att tala om sådant som tanken inte ens snuddat vid tidigare; en otänkbarhet. Då finns inte orden, känslorna är ogripbara och flammar i kroppen, i magen, längs ryggen, utom räckhåll tills de nås av ett språk. Vad gör man när det otänkbara hänt? När, med Tranströmers ord, två sanningar närmat sig varandra, en inifrån och en utifrån?

Man kanske packar flyttlådor en nyårsafton - ensam, när det som aldrig kunde ta slut trots allt tog slut, med allt vad det innebär för alla inblandade, väntar på att en kokainstissig Jan Malmsjö ska vingla upp på scenen och göra bort sig för vår skull och på att de där klockorna äntligen ska ringa. I morgon bär jag iväg med lådorna, de sista. Sedan börjar något nytt. Något helt nytt. Något skrämmande nytt.

Det närmar sig. Jan Malmsjö får några sista örfilar, en sista sniff på ammoniakflaskan, hetsar upp sig till vansinne, hans ögon rullar, blodsprängda vitor syns. Kom igen nu, Janne! Stampa sönder det här skitåret och ge oss ett nytt! För guds skull!