Är det inte konstigt: När man har så där skrämmande mycket att göra längtar man efter långsam mat. mat som tar tid, måste få ta tid. Aubergine till exempel. Den måsta lagas sakta, sakta för att beskan och svampigheten ska ersättas av en rökig fyllighet. Den som ätit riktigt vällagad baba ghanouj kan aldrig riktigt hemfalla åt xenofobi igen.

Jag har just slängt en skrumpen aubergine som jag hittade i kylen. Den dog oälskad. Och hur ekologisk den än var gjorde den ingen lycklig i min soptunna. Den här rostade auberginekrämen hade varit ett smartare val, min väninna Maria bjöd mig på den. Hon hade fiffat upp den med lite finfin oivolja, vitlök och spiskummin. Här ses guckan i sitt naturliga habitat på Egeisk import i Malmö. Nej, den är inte perfekt för den har en liten, knappt skönjbar kemisk syra. Men som långsam snabbmat är den banne mig så bra som det blir.

Snälla berätta var den finns i Stockholm!