Peppar är min kvarterskrog. Varenda gång jag kliver in där är det som att kliva in i värmen oavsett temperatur utanför. Maten överraskar inte, mer än på den fronten att jag frågar mig hur revbensspjällen kan vara så goda varenda gång. Ja, och så frågar jag mej hur jag kan vara så korkad att jag beställer tillbehör varenda gång när jag äter dem. Eftersom jag aldrig orkar äta upp.

Krogen har en enkel regel. Den står på menyn. Den står på personalens tröjor. I övrigt får man vara nästan precis hur som helst. Här är alla välkomna.

Den enkla regeln är: Be nice or leave.

Så nu senast när jag går från Peppar sitter det två lirare utanför. Med sin öl. Trots att klockan precis är på väg över den magiska gränsen för den tillåtna uteserveringstiden.

Krogens veteranservitris (ni vet, sorten som kan se ett pekfinger höjas på 100 meters håll, som kommer med servetter innan du ber om det, som har en reaktionsförmåga som bara erfarenhet kan ge och som vi alla älskar och är lite rädda för) ber dem vänligt men bestämt att gå in med sina öl.

Men de här männen, de rör sig inte ur fläcken.
Inte alls. De sitter kvar som om hon inte ställt frågan.
Som om hon inte var där.

Om de sitter kvar kan krogen mista till alkoholtillstånd, braka samman och raderas från krogkartan.

Servitrisen ger dem anständig betänketid, tar ölen, lyfter in dem i lokalen, går ut och säger återigen vänligt men bestämt: ”Ni är inte längre gäster här.”
Och får det sofistikerade svaret: ”Jävla hagga.”

Jag blir tvungen att kasta mig in i debatten. Jag förklarar även jag vänligt men bestämt att om de bara gått in med ölen hade det inte varit nåt problem.

Då får jag svaret:
”Du, jag hade precis tänt en 150 kronors cigarr, jag var inte sugen på att gå nånstans. Och vaddå, jobbar du här? Annars kan du bara dra!”

Ska det vara så svårt att förstå? Var snäll eller gå iväg. Tack.