Jag vet inte riktigt varför jag blir så glad av schyst bistrokäk, men av någon anledning är det blandningen av comfort food-tänkande och frankofil stämning som gör det. Och inte minst är det småborgerligt ritualartat på ett sätt som skulle få Gil (Grisen) Grissom i CSI Las Vegas att dregla frejdigt. För inga har satt ribban för småborgerlig mysighet som fransmännen.

I helgen var vi på Bergamott på Kungsholmen i Stockholm. Där har man fattat precis vad det handlar om.

Lokalen är hemvävd och luftig samtidigt. Servitören slänger in ett och annat franskt ord. Man märker att han pratar helt perfekt svenska, men han kan liksom inte riktigt låta bli. Menyn är klottrad på en svart tavla som de ställer vid bordet. Och när man säger vilken rätt man vill ha händer det ofta att den är slut. "Oh, pardon, den ärrr tyvärrr slyt." 

Man trivs finfint helt enkelt. Men kanske mest trivs man för att maten faktiskt är bra på riktigt. Krabbtartar till förrätt hade mjuk, sval och ren krabbsmak med skön korianderfläkt. Tartaren på rumpstek hade väl spetsig senapssting men var annars klart addictive. Torsksyskonet lubb kom med ett snötäcke av pepparrot, rejält med smält smör, färskpotatis och grymma färska rödbetor som nästan smälte i munnen. (Jag brukar gny om att rödbetor till fisk är vederstyggligt men det fick jag äta upp.) En biff smakade bistrolyxigt på ett sätt som man av någon anledning nästan aldrig får till hemma (rödvin och schalottenlök som har smält i smör på jättesvag temperatur i typ tolv timmar som stekgrund är den enda gissning jag kan komma på).

Minus till stället för tidvis långa väntetider och lite glest utbud av billiga vinalternativ. Inte många viner under 400 att välja mellan. En bra bistro ska så klart hålla sig med relativt billigt husets vin, hur mycket "husets" ett vin nu kan bli i Sverige.