Boktips: En matmyt går i spillror
Visst gör det ont när myter brister. Men det kan också vara ruskigt skönt. För mig började det någon gång när jag såg filmen Under Toscanas sol, på ett flygplan. Jag fick nog. Det var en italiensk bonde med gubbkeps och stenkoll på mat för mycket, en bullrande familjemiddag i trädgårdspation för mycket. Hela kalaset hade snurrats tolv varv genom klyschcentrifugen. Och myten kommer ständigt tillbaka - i kokböcker, i reklam i skildringar av den italienska mattraditionen. Nämligen den att varenda liten gubbe eller gumma i varenda liten bondhåla i Italien har någon slags medfödd övernaturlig känsla för perfekt mat, något som underförstått italienska lantbor har haft sedan tusentals år tillbaka.
Därför är det lite skönt att läsa John Dickies bok Delizia - The epic history of the italians and their food, där han grundligt dissikerar myten och konstaterar att det där med landets härliga mattraditioner inte har många pinjenötter att göra med något idylliskt lantliv. Utan att den starka matkulturen, med stark regionalkänsla och ett stort antal rätter, i stället kommer från städerna. I de många stadsstater som Italien var indelat i, och från den flaggviftande regionala prägel som var och en av dessa stadsområden uppvisade grundlades den rika italienska matkulturen.
Visst odlades godsakerna på landet, men det var städerna som skördade frukterna och som skapade de flesta storverken av dem. De kulinariska framstegen har ofta gått hand i hand med utsugning av fattiga bönder (som inte satt och mumsade läcker parmaskinka med fikon, utan snarare någon bister gröt). Visst är mytbilden behaglig, och visst går det att hitta helt gudabenådad mat i italiensk lantmiljö i dag. Men det kan ju vara skönt att känna efter var verkligheten slutar och myten börjar.
Kommentarer
Visst är den bra! Den finns ju på svenska med för den som är så hågad. Det grämer mig lite att förlaget tog Dickie till Sverige för att föreläsa om boken för knappt två månader sedan, och jag helt missade det...
Åh, mer sånt.
Snyggt.. Håller verkligen med om myten odlats och förfinats till något som blivit så välfriserat att det vänder sig i magen (inte bra för aptiten).
Jag har inte läst boken och vet inte om det tas upp, men det är ju dessutom så att väldigt många av de mattraditioner som man låtsas är hundraåriga egentligen bara är några år, eller tiotals år gamla. Men det gäller ju inte bara italien.
Sidor