De bekanta smakernas lockelse #2
Att vi gillar det välkända och konstaterat ofarliga är en välkänd psykologisk företeelse. Men igenkännandets glädje har också en twist: det som känns bekant bedömer vi som mindre farligt - även om vi aldrig sett det förut.
Vill man sälja in något nytt är det alltså ofta en bra strategi att göra det så tryggt och vardagligt som möjligt. Varianterna är många: knyt det till ett bekant varumärke, eller gör märket känt genom massiv reklam. Kopiera en mer välkänd varas utseende. Hävda att din vara är precis som den mormor/farmor/mamma brukade laga (även om hon knappast hade tillgång till en modern stålblank fabrik som pytsade ut flera tusen portioner per timme).
Och, i dessa etikettläsartider: stoppa inte i något som har ett svårläst eller svåruttalat namn. Ju svårare något är att läsa eller uttala, desto mer obekant och farligt tror folk i allmänhet att det är. En färsk studie med tio påhittade "tillsatser" visade att de tillsatser som hade namn som var svåra att läsa och uttala genomgående bedömdes som mer obekanta och mer riskfyllda*. Liknande effekter av uttal på upplevd pålitlighet dyker upp i börssammanhang, och nog sitter kunskapen om namnets inflytande även i ryggraden på en och annan skämtare - en klassiker är att i bekymrad ton fråga folk något i stil med "Har du hört?! Kommunen besprutar parkgräsmattorna i stan med vätehydroxid under sommaren!!". Även de med högstadiekemin i någorlunda färskt minne kan luras att bli synnerligen upprörda om man levererar det rätt.
Naturligtvis korsverkar förkärleken för det vi redan känner med en massa andra faktorer, som personlighetsdrag och sammanhang. Vissa gillar risk, andra avskyr den. Comfort food kan vara jättetrevligt en dålig dag, och gråtrist tråkigt när man har ätit det oavbrutet i en vecka. Och får man med sig en tryggt bekant smak att hålla i handen - kom ketchup, så går vi! - kan även det hotande nya gå att äta.
Man kan gissa att bekanthet och osäkerhet spelar stor roll i tillsatsdebatten. Citronsyra, guld och bivax låter betydligt mindre anonymt och svårbedömt än E330, E175 och E901 - åtminstone i mina öron.
Ett tidigare, relaterat inlägg om inflytandet från våra tidigaste matminnen finns här.
Kommentarer
Har ni förresten sett det trick som kosmetiktillverkare börjat med (Lush, Body Shop etc) de skriver ut alla latinska namn på ingående örter och organiska tillsatser vilket gör att de olika kemikalierna smälter in i ingrediensförteckningen på ett helt annat sätt. jag vägrar att tro att det bara är välvillig konsumentupplysning. Eller så är jag konspiratoriskt lagd?
Nu blir det off topic, men ska man komma med en önskelista finns det inte riktigt något annat sätt. Som jag lovat (utanför denna blogg) kommer nedan några saker som jag gärna vill att någon provar eller kommenterar.
Risotto. Hur viktigt är det egentligen att man till sätter vätskan i omgångar och rör hela tiden? Jag har fått god risotto med schysst konsistens som skall ha gjorts mer eller mindre som ett vanlig riskok (själv står jag där och rör och funderar på om det är rituellt eller faktiskt har effekt). Detta kan väl jämföras med Harold McGees lyckade test med att koka pasta i litet vatten http://www.nytimes.com/2009/02/25/dining/25curi.html?_r=1&scp=1&sq=harol....
I samma veva kan jag passa på att fråga om hur stor skillnad det är på de rissorter som säljs som risottoris?
Potatis. Allas vår Heston diskuterar i sin "search for perfection" den optimala potatisen för ett antal olika tillämpningar. Dock är de flesta sorterna engelska och inte lätta att få tag på här. En förteckning över potatissorter och vad de passar till och varför skulle bara den vara ett gott skäl att köpa boken när den kommer.
Skära/riva/mosa. Jag skulle verkligen uppskatta om ni kunde reda ut detta med vad som är fördelar/nackdelar med att riva alternativt skära salladsblad och kryddor? Känner någon i blindtest skillnad på en gryta med hackad/hackad och mosad/pressad vitlök? Troligen inte. I en guacamole? Kanske, men mest pga bitarna?
Nu har Lisa redan skrivit att man inte ska stormkoka fonder då man reducerar för att det dödar smakämnen. I vilken omfattning är det sant? Var dödas de? I den alltför varma botten av kastrullen? Sugs de med i den avgående ångan om kokningen är för kraftig? Vad skulle vara en optimal reduceringstemperatur/teknik? Blir det mycket bättre om man frystorkar och spär till fondstyrka (kan ni göra det, eller har Heston redan prövat)?
Olika typer av salt. Med risk för att svära i kyrkan har jag svårt att känna skillnad på SMAKEN på olika typer av salt. Dock är det en väldigt konsistensskillnad på "vanligt salt" och ett bra havssalt som gör att havssaltet blir godare att äta som det är. Blindtest där man gjort likadana kristaller av olika salttyper? Finns det några tillfällen där det är motiverat att använda finare salt vid tillagning, inte bara för att strö över till servering?
Att skumma grytor, syltkok etc. Finns det smakmässiga skäl? Jag har fått för mig att det motiverats med att mögel och bakterier trivs i skummet? Men om man ändå fuskar med natriumbensoat i sylten, finns det då några andra skäl än estetiska (vilket kan vara gott nog, men jag vill veta varför jag gör saker).
Ser fram emot fler intressanta inlägg framöver och inte minst boken när den kommer!
Sidor