Marknaden är som M.A. Numminens gummiboll – hela tiden studsar den tillbaka in i bloggen. Ända sedan vi kom hit har jag tittat fascinerat på de stora backar med bladigheter som finns hos grönsakshandlarna – däribland spenat, cikoria och något som heter ”brocoletti”. När jag härom veckan skrev om zucchini citerade jag hur Ellen Rydelius talade om att den ”gröna blomkålen, broccoli, som finns på vintern, är läckrare än den vita”. Vi är ense igen – broccoli är definitivt godare än blomkål. Extremt nyttig är den också, efter vad jag förstått. Men vad var egentligen broccoletti? Namnet betyder ju ”liten broccoli”, och den hade som små broccoliknoppar men var samtidigt närmare      bladgrönsakerna i utseendet.[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"9583","attributes":{"class":"media-image alignleft size-medium wp-image-958","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"225","alt":"Broccoletti"}}]]

Jag är en ganska innovativ matlagare, men samtidigt är jag obotligt nyfiken. Hur gör man egentligen? Så jag höjde på ögonbrynen och frågade tjejen i grönsaksståndet. Hon visade sig vara en god pedagog, för hon hämtade en kniv och visade: de stora bladen slänger man, men de små bladen, de fina stjälkarna och knopparna kan man använda. Detta kokas och blandas sedan med olja och peperoncini. ”Ottimo con la pasta!” förklarade hon.

Så det blev pastamiddag igår. Dessutom blev det väldigt mycket spill, för en hel del av blad och stjälkar var så grova att jag förkastade dem. Sedan kokade jag fliset i saltat vatten och blandade ihop med pasta. Någon peperoncini fanns inte (vi har ärvt kryddor från företrädarna, men hittills mest använt färska örter), fast svartpeppar fungerade utmärkt. Rätten blev verkligen utsökt. Till den drack vi ett rött vin från de romerska kullarna – det var skrämmande billigt och ohyggligt gott.

Frågan är förstås hur man skulle laga en sådan rätt i Sverige. När jag fördjupat mig i frågan (på internet och i italienska tidningar) inser jag att broccolletti inte är broccoli, utan en egen grönsak. Ibland kallas den cime di rapa, och det latinska namnet är brassa ruvo trasimena. Litegrann ingav den samma känsla som när vi fick hem den ekologiska grönsakslådan i Uppsala och ofta undrade ”vad gör man med det här?”. Något liknande har jag aldrig sett i Sverige. Uppenbarligen ska broccoli gå att odla över hela landet. Kan man göra det med broccoletti också? Det borde ju gå, tycker jag – men själv odlar jag bara kryddörter och lavendel.

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"9584","attributes":{"class":"media-image alignright size-medium wp-image-959","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"225","alt":"Pasta med broccoletti"}}]]

Broccoletti smakar också utmärkt som tillbehör till exempelvis kött, sa grönsakshandlerskan. Jag har provat den tillsammans med spenat i risotto också, men tyckte det blev lite smaklöst, även om jag slängde i hacket på slutet. En vitlöksklyfta piggade upp. Som lunchrest dagen därpå smakade risotton mycket bättre. Bland broccolirecept i La Repubblica hittar jag också pasta med broccoletti och sardeller. Helt säkert kan man ha den snabbkokt i salladen. Eller wokad, om man skulle våga lämna det italienska köket. Förmodligen kan man hitta en massa trevliga användningsområden, när man nu vet hur den tillreds. Och att den finns.

Detta är en omskriven version av ett inlägg ur min  romblogg. Där kan man finna mer om mat, om historia, arkeologi, konst, kultur och Roms alla märkvärdigheter. Nästintill dagliga uppdateringar på:

http://carinaburman.se/rom/