Det fanns en tid då matlagningens makter tycktes magiska och otämjbara. Åskan fick mjölken att surna. Det var säkrast att inte låta menstruerande kvinnor handskas med livsmedel eftersom de då lätt blev skämda. Glömde du köksdörren öppen så kunde illvilliga troll slinka in och punktera bröddegen så att den kollapsade. Idag är skrock, skrönor och oknytt utsjasade. I stället fylls våra upplysta kök med makalösa manicker. Trenden kommer från krogarna och den högteknologiska matlagningen där, nu har matmodernismen sipprat över i hemmaköken och även kontrollfreak kan sova gott om natten . Den nya stjärnan hemma hos oss är en pryl som värmer och virvlar vatten i ett kärl med en precision som handlar om en tiondels grad. Äntligen kan äggen lagas till exakt 64,3 grader!
Men så i maj händer något fullkomligt oförklarligt. Varje år. Vi fylls av det där vemodet som får oss att blicka mot den bleka majmånen och kväva primitiva ylanden. När rådjursflocken i trädgården skäller dovt av glädje efter att ha ätit upp alla våra mizunaskott och ramslöksblommor är det inte bara lätt att förlåta dem; vi vill löpa med dem – vilda och fria. Vi nöjer oss dock med det näst bästa istället. Vi släpar fram grillen.
Utegrillen är den okontrollerade och primitiva matlagningens sista fäste. Grillning är nämligen så mycket mer än en matlagningsteknik, den är ett mentalt tillstånd. Nej, ännu mer än så – ett undantagstillstånd. Vi som mätt upp rosmarin i gram och vinäger med pipett fulgrillar nu plötsligt i trygg förvissning om att det inte spelar någon roll om man skvätter single malt whisky i marinaden eller penslar entrecôten med små aromatiska örtvippor. Det kommer ändå smaka mest av sot, salt, rök och sommar. Efter en vinter då vi samvetsgrant tryckt i oss antioxidantrika smoothies och flörtat med raw food kremerar vi nu köttbitar tills de innehåller svindlande halter stekytemutagener. För tack vare försvarliga mängder rosévin tror vi oss vara odödliga.
Rosévin? Ja, självklar dricker vi rosévin till det grillade – eller i alla fall före. Rosédrickande har samma status i vinvärlden som fulgrillningen har inom gastronomin. Nästan all rosé är drickbar, den är nästan aldrig särskilt god. Det är därför vi älskar den, vi behöver inte analysera. Bara ge oss hän. För även om rosévinsproducenterna jobbar frenetiskt för att arbeta sig upp i högre prisklasser med hjälp av mer nyanserade viner är det en enda smak vi egentligen är ute efter: den av semester.
Vi är så lyckliga vid vår grill. Men idyllen är hotad. Senaste åren har en oroande tendens dykt upp – övernitiska matnördar försöker styra upp och detaljstyra även grillningen. Det lanseras multifunktionella skrytgrillar och klotgrillar med inbyggda termometrar för att få den perfekta BBQ-karaktären. På nätbutiken Kitchenlab säljs inte mindre än sju olika sorters rökspån, bland annat från whiskytunnor. Och allt oftare publiceras piffiga grillreportage där årets grillmåsten och tillbehör slås fast på ett närmast aggressivt sätt. Sen kom det en motreaktion som heter duga och kallas normcore. Trenden har redan börjat slå igenom i modevärlden. Ordet skapades av den New York-baserade trendbyrån K-hole och idén hämtades från science fiction-författaren Willam Gibson, mannen som myntat termer som cyberspace och nätsurfning.
Normcore var en djävulskt utstuderad klädkod som gick ut på att kopiera klädseln hos en omedveten medelsvensson. Det handlade alltså om att djärvt avstå från alla statusmarkörer. Säg "välkommen tillbaka!" till tubsockan! Plocka fram collegetröjan och jeansen med hög midja! Omfamna din medelmåttighet! Om du ville vara riktigt normcore-mathipp ställde du alltså undan den högteknologiska grillen och trendtillbehören. I stället serverde du exempelvis färdigmarinerad flintastek med en potatissallad med anor från sjuttiotalet. Tillbehör? Rhode Island och en skål med strimlad isberg, gurka, tomater och burkmajs. Kanske några svarta namnlösa oliver av affärens eget varumärke. Svårare än så var det inte att vara normcore-hipp. Så där går det på. Trender ersätts av nya trender, varvat med anti-trender.
Vad vi gör i min trädgård? Äh, vi rökgrillar hel, kryddklappad fläskkarré som vi alltid gjort. Och smaksätter som vanligt potatissalladen med de kryddor som rådjuren ratat. Vi har varit med ett tag och vet: Kör man på i samma stil blir man hipp ungefär vart tolfte år, helt utan egen förskyllan. Och vem har bråttom?
