"Det kan likväl ej alltför ofta påpekas, att fjälliga taggsvampen har en så intensiv och säregen smak, att blott en ringa del av densamma i en blandning gör att aromen av annan svamp ej kommer till sin rätt." På den snirkliga men exakta prosan varnade Nils Suber, en av våra stora folkbildare om än bortglömd idag, för ett oansvarigt hanterande av fjällig taggsvamp. Och det gjorde han rätt i. Den fjälliga taggsvampens parfymbeska kan slå ihjäl en hel stekpanna med den ädlaste blandsvamp. Så vad ska man då ha den till?

Först är det bäst att bena ut de mykologiska begreppen. Den fjälliga taggsvampen är egentligen två arter, eller rättare sagt brukar man säga fjällig taggsvamp om två skilda arter. De ser rätt lika ut, men går ändå att skilja lätt i det att fjällig taggsvamp växer med gran och motaggsvamp växer med tall. Annars är de som sagt snarlika, gråbruna till mockafärgade på hatten som är klädd med stora mörka fjäll. Undersidan är närmast luden av taggar. Båda arterna växer sig snabbt stora som handflator och blir då lite trattformiga, men babyexemplar är kompakta och har inrullad kant.

De där små exemplaren av taggsvampen har en mild, lite nötig smak och inte alltför mycket av de större exemplarens parfym. Och ärligt talat är de utväxta svamparna inte så aptitretande. De har inte riktigt det där köttiga som till exempel blek taggsvamp har, de känns mjuka och veka i handen och luddet på undersidan av hatten ger mig animaliska vibbar. Dessutom blir svampen märkbart besk med tiden. Det är egentligen bara de mindre exemplaren jag brukar plocka, sällan större än en decimeter i diameter. Det brukar sägas att motaggsvampen, alltså den som växer med tall, är lite mindre besk i smaken men det är inget jag lagt märke till. Kanske kände jag inte efter tillräckligt.

Och någon blandsvamp är det definitivt inte. Fjällig taggsvamp ska njutas i eget majestät. Den där aromen gör sig bra med sötstekt lök, och det är som en slags svampbiff med lök den ofta tillagas. Då blir den riktigt god, köttig och fin. I en pyttipanna med potatis fungerar den perfekt. Och så sent som idag smakade jag av min insaltade taggsvamp, som jag först förvällt för att få bort den värsta beskan. Jag blev helnöjd, nästan mer än så. Svampen behöll aromen under insaltningen och har en underbart fast konsistens, lite som hårt kokta sniglar. Jag ska göra något vettigt med den i morgon, kanske blir det som något slags tillbehör till kött, hackad och blandad med gräddfil och smaksatt med vitlök och dill.

I de flesta svampböcker som tar upp fjällig taggsvamp står att den kan läggas in som sill, och det tror jag stenhårt på, en sötsur och välkryddad lag matchas enkelt, svampen låter sig inte slås ihjäl som beskedligare, subtilare arter skulle ha gjort. Krydda den stenhårt! Salta den brutalt! Pickla den utan misskund! Det klarar den, den fjälliga.