I går undrade någon: Vad gjorde du innan du blev krögare?

Och jag fick för mig att det fanns ett särskilt ljus i ögonen på den som frågade. Det var ett ljus av förväntan. Berätta nu. Du måste verkligen ha levt ett spännande liv, avundsvärda människa.

Och visst ville jag le ett milt leende och i all blygsamhet ge min version, ödmjukt muttrande:

"Tja, du vet, ingenting märkvärdigt. Restaurangakademin i Lausanne som så många andra. Jag gick korta kursen - den sexåriga. Sen hoppade jag in på Vier Jahreszeiten i Hamburg tills de kom på fötter igen. Jo, jag hann hjälpa gamla Oriental några säsonger också. Bangkok är ju alltid Bangkok. Det var innan Manila Hotel ringde..." I själva verket var jag ljudtekniker i mitt tidigare liv. Det är därför jag hittar så bra i Bengtsfors.

F ör att inte tala om Hultsfred, Varberg, Piteå, Hässleholm och Korpilombolo. Jag har t.o.m. sett Surte i sol.

Under en tid jobbade jag med ett känt svenskt rockband som hette Reeperbahn. Turnélivet lärde mig mycket. Till exempel att det förr eller senare i varje orkesters liv kommer en dag då dess medlemmar, ljudtekniker, turnébuss, gitarrer, trummor, cymbaler, mixerbord, förstärkare, högtalare och munspel står nere i hamnen i Hamburgsund i Bohuslän.

Den dagen är en senvinterdag. Snödiset är grått och tätt. Man har åkt i evigheter på en väg som norrmännen optimistiskt men felaktigt döpt till Solveien. Man har löst korsord. Man har tittat på video. Man har stämt instrument. Man har hört samma envisa radionyheter alldeles för många gånger. Man har slutligen sett skylten "Fjällbacka 12" och tänkt att där kanske finns omväxling och lunch.

Men just den dagen är Fjällbacka nerlagt. Lika nerlagt som Heestrand, Svenneby och Gerlesborg, fast så långt kommer man inte.

Man kommer till Hamburgsund. Där tar bensinen slut.

Hamburgsund på vintern är inte precis överbefolkat. I bästa fall finns där en fiskare som heter Frans Johansson. Frans Johanssons affärsidé tycks vara att från sin kiosk sälja torsk till kunder som inte existerar.

"Nu har ni allt kommit galet", lyder hans uppmuntrande hälsning.

I kiosken finns grönskimrande grästorskar och nästan kopparfärgade bergtorskar. Deras större kollegor är alla ljust grå och har smala huvuden.

"Västerhavstorsk", förklarar Frans Johansson.

"Så ska den se ut. Får det vara några kilo?" "Hellre lite bensin", erkänner bandets trummis försiktigt.

"Bensin? Bensin?" Frans Johansson funderar över delta önskemål ett bra tag. Skakar på huvudet. Drar ner kepsen over pannan.

"Jag kanske har lite diesel till båtfan”, säger han modstulet.

Men det hjälper ju inte nämnvärt…