Vet ni var världens vackraste plats ligger?

Det finns förstås några att välja på. Johann Wolfgang Goethe visste i alla fall. Världens vackraste plats är en grekisk teater på en kulle i utkanten av Taormina på Sicilien. Teatern byggdes för 2300 år sedan och det märks. Den som struntar i öns långa historia skulle väl snarare tala om grekiska stenar än om grekisk teater. Men stenarna ligger vackert, det hade Goethe rätt i.

Att jag kom dit berodde på tre saker. 1: jag bodde i Taormina. 2: det var påsk. Och 3: jag hade tappat min klocka. För den som inte omedelbart inser sammanhanget, följer här en alldeles för lång förklaring, på mitt vanliga vis.

Jag hade blivit av med mitt armbandsur. Det är därför jag numera vet att ett sådant heter "orologio da polso" på italienska. Jag hade letal genom halva Jolly Hotel efter klockan. Jolly har restauranger och barer och rum och trappor och en pool med svindlande utsikt över Naxosbukten.

Dessutom har det en gammal knarrig hiss och en ännu knarrigare vithårig hotelldirektör som kan säga "scusi signore" oeh "mi dispiace" och lägga huvudet på sned med just det rätta uttrycket av djupaste sympati och förståelse, samtidigt som han är fullständigt likgiltig för ens problem. Några borttappade klockor har Jolly Hotel däremot inte.

Vad gör man då om man är en ordentlig svensk som absolut måste veta att klockan är 14.47? Var finner man väl här ett orologio da polso, frågar man sig.

Svaret är att det gör man inte. Man saknar den rätta hitta-urmakare-blicken. Man letar efter dolda orologiker i en hel evighet, utan minsta framgång. Och man kommer allt längre bort från Corso Umberto, huvudgatan.

Det är då, när man just givit upp sina kIockplaner, som man plötsligt är där. Vid de grekiska stenarna. Med den gamla amfiteatern knappt skönjbar i gräset. Med pelare och kolonner som sargade master mot himlen och havet. Med Elnas snöklädda topp vid horisonten. Och med den starka doften av lamm i en jättelik svart järngryta för 10 000 lire portionen . Det är den som lockar mest.

"Smaka. Det är påsk", ropar mannen vid grytan.

Och hungrig som en pavlovsk hund klättrar man ner för de nötta sittplatserna. Lammkocken har oblygt placerat sin lilla vagn mitt på den f d scenen. Man får sin portion i en blåblommig tallrik. Sedan sitter man där, mitt i antiken, mitt i tidlösheten, och äter.