Det är måndag, klockan har passerat lunch, mamman skriver om mat. Nånstans där slår det henne att hon även måste äta mat en gång till idag, med sin 2,5-åring. Vad i hela friden ska vi äta-ångesten slår till. Mamman börjar med att gräva där hon står, dvs i skåp och frys. Ett paket quinoa i skafferiet, några tortillabröd och en påse kokta belugalinser i frysen (mamman skickar en tacksam tanke till sitt präktiga men förutseende jag som gjort storkok och fryst in), ägg och en halv påse spenat i kylen - det kan bli nåt.

Stärkt av sitt förutseende går mamman till dagis, lätt i steget och behöver endast köpa två avocado på vägen. Till och med den sedvanliga overall-brottningen på dagis klarar mamman, förvissad om att hon snart ska få gå hem och kunna vara sådär pedagogisk och inkluderande som hon alltid vill vara vid köksbänken nu när hon förberett sig. Och hem kommer dom, när mamman vid dörren inser att hon fått med sig fel nyckel. All pedagogik smälter av mamman som nu dessutom är ganska hungrig. Ett samtal till den ömma mormorn "ta en taxi, jag betalar, bara du kommer hit med nyckeln". Mormorn kommer efter 20 minuter, det finns ett särskillt ställe i himlen för mormödrar med extranycklar, men väl framme vid den efterlängtade köksbänken går allt liksom väldigt fort med quinoa, linser, ägg och spenat. Mormorn berättar nåt om en astrolog hon ska få träffa senare i veckan, mamman hummar och knäcker ägg, knäcker väldigt många ägg och helt plötsligt har hon hällt ner alla ingredienser i 4 uppvispade ägg. Hon som brukar ha i ett i sånna här små plättar för att binda ihop det hele, nu står hon där med en bunke omelettsörja och en krossad dröm om quinoabiffar som skulle bli fasta i hullet. Det blir till att vräka på lite med allt, inklusive en näve mandelmjöl och hoppas på det bästa.

De blir, lite som livet självt, lite lösa i kanterna och de blir framför allt vädligt många. Men vill man ha quinoaplättar i frysen ända fram till kristi flygare kan man följa receptet nedan.