Jorge Luis Borges skrev en gång om en (tänkt) kinesisk encyklopedi som delade in djuren i en för oss udda systematik:

"In its distant pages it is written that animals are divided into (a) those that belong to the emperor; (b) embalmed ones; (c) those that are trained; (d) suckling pigs; (e) mermaids; (f) fabulous ones; (g) stray dogs; (h) those that are included in this classification; (i) those that tremble as if they were mad; (j) innumerable ones; (k) those drawn with a very fine camel’s-hair brush; (l) etcetera; (m) those that have just broken the flower vase; (n) those that at a distance resemble flies."

I den andan skulle jag vilja påstå att ett djur i sig består av fyra element: hjärna, inälvor, blod och kött. Den här indelningen hittas inte på Wikipedia eller i NE och den lärs inte ut på kockskolor eller biologiutbildningar. Det är min egna, högst subjektiva indelning. Uppräkningen ovan är ordnad utifrån fallande äckel.

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8437","attributes":{"class":"media-image alignleft size-medium wp-image-908","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"225","title":"IMG_3707","alt":"IMG_3707"}}]]Hjärnan kan för mig inte buntas ihop med övriga inälvor, säte som den är för både medvetande och livsuppehållande och -drivande elektrokemiska taktpinnar. Genom denna geléaktiga klump av nätverkande neuroner och signalsubstanser emergerar så mänskliga begrepp som fasa, smärta, vällust, längtan, tro, hopp och djupaste svärta och förtvivlan. Kemiska reaktioner binder vår själ till biologins slem, något som både skrämmer och fascinerar mig.

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8438","attributes":{"class":"media-image alignright size-medium wp-image-907","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"296","height":"220","title":"blodkatt","alt":"blodkatt"}}]]Jag har svårt för hjärna, andra har svårt för blodmat. Blod betraktas ofta som en slags inälva, en utsmetad inälva som som haft sina fingrar i alla organ och skrymslen. Blod ses av många ungefär som vattnet i våra avloppssystem, det transporterar smuts och skit under jorden, under resliga och blänkande skyskrapor. Förmodligen har religiösa uppfattningar influerat synen på blodmat som avskyvärd. I religiösa offer är blod en viktig del, det skall rinna över altaret och ner över jorden som ett synligt bevis på hur livet rinner ur det offrade djuret (eller människan). I femte Mosebok står att "Håll orubbligt fast vid att inte förtära blodet. Blodet är livet, och du får inte äta livet tillsammans med köttet." I mer primitiva (?) kulturer är det jägarens privilegium att få dricka sig otörstig på sitt fällda bytesdjurs blod, både för att ta över livskraften och för att hedra djuret. Sett i ett större perspektiv är kött, muskelmat, ganska trist. Vem offrade någonsin en fläskfilé?

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8439","attributes":{"class":"media-image alignleft size-medium wp-image-909","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"220","title":"IMG_3703","alt":"IMG_3703"}}]]Blodmat, vågar jag påstå utan större risk, är som många andra rätter inte sprungna ur de högre ståndens förfinade smak och jakt efter utan ur rå nödvändighet. Blod är en del av djuret, fullt av näring. Oavsett vad byns prelat predikar skall hela familjen överleva vintern och då måste även blodet tas tillvara. Blodpudding, blodkorv, blodpalt, paltbröd. Blodet binds med mjöl och blir stabbig, närande mat.

När en lust att göra egen blodpudding och paltbröd slog över mig för en tid sedan beställde jag tre liter prima grisblod via Hemköps köttdisk. När jag hämtade ut blodet tittade charkuteristen lite misstänksamt på mig. "Vad skall du ha blodet till?" När jag berättat såg han lite missnöjd ut. "Jaså...till mat." Det var tråkigt att göra honom besviken, men jag har fortfarande en liter kvar i frysen. Kanske gör jag charkuteristen gladare genom att ta fram den hinken till nyår för att kalla in 2011 i blodskrift i snön. Eller så gör jag mer blodpudding eller paltbröd. Det var enkelt, riktigt gott, och hade hyfsad skrytfaktor. Recepten tog jag ifrån Leif Mannerströms pärla Husmanskonst.

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8440","attributes":{"class":"media-image aligncenter size-large wp-image-910","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"479","height":"332","title":"IMG_3710","alt":"IMG_3710"}}]]