Djurets fyra element
Jorge Luis Borges skrev en gång om en (tänkt) kinesisk encyklopedi som delade in djuren i en för oss udda systematik:
"In its distant pages it is written that animals are divided into (a) those that belong to the emperor; (b) embalmed ones; (c) those that are trained; (d) suckling pigs; (e) mermaids; (f) fabulous ones; (g) stray dogs; (h) those that are included in this classification; (i) those that tremble as if they were mad; (j) innumerable ones; (k) those drawn with a very fine camel’s-hair brush; (l) etcetera; (m) those that have just broken the flower vase; (n) those that at a distance resemble flies."
I den andan skulle jag vilja påstå att ett djur i sig består av fyra element: hjärna, inälvor, blod och kött. Den här indelningen hittas inte på Wikipedia eller i NE och den lärs inte ut på kockskolor eller biologiutbildningar. Det är min egna, högst subjektiva indelning. Uppräkningen ovan är ordnad utifrån fallande äckel.
[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8437","attributes":{"class":"media-image alignleft size-medium wp-image-908","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"225","title":"IMG_3707","alt":"IMG_3707"}}]]Hjärnan kan för mig inte buntas ihop med övriga inälvor, säte som den är för både medvetande och livsuppehållande och -drivande elektrokemiska taktpinnar. Genom denna geléaktiga klump av nätverkande neuroner och signalsubstanser emergerar så mänskliga begrepp som fasa, smärta, vällust, längtan, tro, hopp och djupaste svärta och förtvivlan. Kemiska reaktioner binder vår själ till biologins slem, något som både skrämmer och fascinerar mig.
[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8438","attributes":{"class":"media-image alignright size-medium wp-image-907","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"296","height":"220","title":"blodkatt","alt":"blodkatt"}}]]Jag har svårt för hjärna, andra har svårt för blodmat. Blod betraktas ofta som en slags inälva, en utsmetad inälva som som haft sina fingrar i alla organ och skrymslen. Blod ses av många ungefär som vattnet i våra avloppssystem, det transporterar smuts och skit under jorden, under resliga och blänkande skyskrapor. Förmodligen har religiösa uppfattningar influerat synen på blodmat som avskyvärd. I religiösa offer är blod en viktig del, det skall rinna över altaret och ner över jorden som ett synligt bevis på hur livet rinner ur det offrade djuret (eller människan). I femte Mosebok står att "Håll orubbligt fast vid att inte förtära blodet. Blodet är livet, och du får inte äta livet tillsammans med köttet." I mer primitiva (?) kulturer är det jägarens privilegium att få dricka sig otörstig på sitt fällda bytesdjurs blod, både för att ta över livskraften och för att hedra djuret. Sett i ett större perspektiv är kött, muskelmat, ganska trist. Vem offrade någonsin en fläskfilé?
[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8439","attributes":{"class":"media-image alignleft size-medium wp-image-909","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"220","title":"IMG_3703","alt":"IMG_3703"}}]]Blodmat, vågar jag påstå utan större risk, är som många andra rätter inte sprungna ur de högre ståndens förfinade smak och jakt efter utan ur rå nödvändighet. Blod är en del av djuret, fullt av näring. Oavsett vad byns prelat predikar skall hela familjen överleva vintern och då måste även blodet tas tillvara. Blodpudding, blodkorv, blodpalt, paltbröd. Blodet binds med mjöl och blir stabbig, närande mat.
När en lust att göra egen blodpudding och paltbröd slog över mig för en tid sedan beställde jag tre liter prima grisblod via Hemköps köttdisk. När jag hämtade ut blodet tittade charkuteristen lite misstänksamt på mig. "Vad skall du ha blodet till?" När jag berättat såg han lite missnöjd ut. "Jaså...till mat." Det var tråkigt att göra honom besviken, men jag har fortfarande en liter kvar i frysen. Kanske gör jag charkuteristen gladare genom att ta fram den hinken till nyår för att kalla in 2011 i blodskrift i snön. Eller så gör jag mer blodpudding eller paltbröd. Det var enkelt, riktigt gott, och hade hyfsad skrytfaktor. Recepten tog jag ifrån Leif Mannerströms pärla Husmanskonst.
[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8440","attributes":{"class":"media-image aligncenter size-large wp-image-910","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"479","height":"332","title":"IMG_3710","alt":"IMG_3710"}}]]
Kommentarer
Jag hittar också paltbröd bredvid fläsket ibland. Men jag mar för mig att det egentligen är en Norrländsk företeelse. Mjälloms tunnpalt har jag ätit en hel del av. Lätt att tillaga och gott.
Bilden av ditt paltbröd är så fin att jag kanske testar någon gång. Familjen gillar inte paltbröd, men skam den som ger sig!
Fantastiskt att du skulle skriva om blodmat just nu! Sen jag fick hem halva gladgrisen för en vecka sen har jag fått mer fnatt än vanligt:-) Har spanat på olika recept för just blodpudding som jag definitivt ska prova bara jag bestämt mig för ett av dem. Paltbröd ska jag också testa!
För övrigt dansar jag fortfarande på små moln efter helgens griskindsextas. När kinden slösjudit på låg värme i ugnen i 4,5 timme inklappad med salt, socker, grovkrossad svartpeppar och ett antal vitlöksklyftor vid sidan om, tog jag ett smakprov - en lövtunn skiva bara. Jag hamnade omedelbart i nirvana. Men dan därpå, då jag stekte de tunna skivorna i sitt eget fett på hög värme, uppnåddes trippel-nirvana! Obeskrivligt läckert fettfras med en smak som inte liknade nåt annat jag upplevt i grisväg. Gris-chips, liksom...
En massa såna till rårakor och lingon - ja, du förstår va?
Synkronicitet, ett undervärderat fenomen! ;)
Jag måste dra i lite trådar för att få tag i griskind. Det tycks stört omöjligt här.
Och jag kan rekommendera Mannerströms recept på blodpudding, men förmodligen vill du ta lite mer salt än han gjorde, och man kan också krydda lite hårdare. Konsistensen blir superb. Paltbrödet blev lite smuligt och smakade inte så mycket blod, tyckte jag. Men jag skall utvärdera det mer (och skriva om det) lite senare.
En Iransk Kaleh Pacheh brukar ju väcka en del känslor, speciellt om den dessutom, som traditionellt, skall ätas som frukost.
http://en.wikipedia.org/wiki/Kaleh_Pacheh
Att gnaga på hovar innan frukost...jag som inte ens kan prata innan mitt frukostkaffe!
Jag hör till dem som "rister" lite inför detta med blod.
Min mamma (och referenspunkt) köpte / fick blod av småbrukargrannen. Garanterat ekologiskt från uppfödare som tog väl hand om allt som kom i deras väg. Ändå minns jag blodpannkakan med vämjelse. Blodpannkaka och blodpudding var svååårt.
Som småbarnsmamma serverade jag blodpudding, med en smula självövervinnelse. Barnen älskade oreserverat blodpudding. Fann snart att det fanns ett Uppsalacharkuteri som gör blodpudding av färskt blod (istf torkat). Extra fina bacon därifrån, förgyller det hela.
Men du, dina blodpaltbröd - där finns något jag verkligen gillar...
Ah, den där uppsalablodpuddingen. Svärmor köper den på Torgkassen inför lillans besök. Den smakar fint.
Paltbröd hittar jag inte i butiker längre. Som tur är så är det så enkelt att göra dem själv.
Paltbröd ser jag ibland i kyldisken, ofta bredvid rimmat fläsk.
Det är mycket som inte finns här i Linköping.
Förresten så har jag faktiskt ätit hjärna en gång, i södra Kina. Det var några malaysiska kollegor som beställde in en gryta av något slag. Jag åt utan att veta att det var hjärna. Det smakade inte något speciellt.
Häromdagen såg jag en gammal TV-snutt där Marco Pierre White lagar noisettes på lamm, med lammhjärna. Nog skulle jag äta alltid.
Rekommenderar verkligen de där gamla snuttarna som finns på YouTube där MPW lagar trerätters åt sina läromästare.
Jag vet inte riktigt varifrån paltbröd kommer. Antar att det i någon form funnits i alla delar av Sverige där man tagit om hand blod från slakt.
Det som gör paltbröd så speciellt är tillbehören: den svaga blodsmaken passar så fint med fläsk och mildsöt löksås. Får du till tillbehören så gillar nog hela familjen paltbrödet.
Buikspaltbröd- egentligen dyrt tycker jag.
Byta ut vatten mot blod, och tillsätta lite kryddor därefter baka bröd.
Varför skall det vara så mycket dyrare jämfört med rågsiktskakor, och dessutom leveraras torkat.
Har de för långa produktionslinjer som kräver extra rengöring efter paltbrödsblodet i degen?
Paltbröd är ingen storsäljare direkt. Små marginaler, högre priser. Tänk om där finns en stor undergroundrörelse därute där människor bakar paltbröd i smyg, byter recept och njuter tillsammans? Jag vill vara med!
Vad jag vet så använder de få producenterna av blodpudding torkat blod som råvara, lättare att hantera och kontrollera mängderna. Gödselmedlet blodmjöl bör man nog dock inte laga mat med!
På et sätt vet jag ju att det inte står någon redig person vid slakten och fångar upp blodet i en keramikbunke och vispar det slätt innan det får gå ner i en blodpudding, men nog hade jag på ett sätt hoppats.
Sidor