Med Doc Italiano var det lite som Fågeln som vrider upp världen av Murakami. Alla vänner hade tjatat om deras förträfflighet att jag obstinat sköt upplevelsen framför mig. Idag har jag läst de första sidorna av Murakamis eleganta, glidande prosa. Igår slök jag fänkålspollenspudrad lardolindad lever på doc Italiano. Och är fast.

Eftersom det här är en matblogg lägger jag nu motvilligt Murakami åt sidan och berättar om gårdagens mat. Men det finns en liten historia som började tidigare. Nämligen kocken Olle Tagessons blogg som jag följt länge. Eftersom jag inte är matkritiker längre och gärna ville träffa honom kontaktade jag honom och beställde bord till mig och Anna Billing. Därför är inte det här en recension och ska inte läsas som en sådan. Olle bjöd på några av sakerna, men i den allmänna saligheten minns jag inte exakt vad.

Doc Italiano har en trevligt kontemporär men lättförglömlig inredning: vitt, kalt, välklädda stolar och dito gäster. Det är på tallrikarna och i den välfyllda charkdisken det händer. Några av rätterna tillhör det absolut bästa jag ätit i år. Jag tänker till exempel på den där levern (och det kommer jag att göra länge). Saftiga, stunsiga munsbitar, separat uppträdda på spett och med en så mild smak att det vore en perfekt introduktionskurs för leverhatare.Lardon bådeskyddar och förhöjer smaken med sin lätt brynta knaprighet.

Salladen på tunga, sallad, grillad kronärtskocka och pocherat ägg med tryffel var mindre lyckad. Ingredienserna var perfekta solister men sampselet var lite klent och personligen anser jag att en syra varit på plats för att balansera sötman hos tunga och skocka. Pastorna var två bravurnummer. Kastanjefyllda agnolotti (prästhattar) med en oljig peperoncinisås knockade oss. Den blidare raviolin med getostfyllning, stekt apelsinskal och fänkålspollen kom lite i skymundan men var egentligen lika bra den på ett mer försåtligt och ljuvt sätt.

Varmrätterna skvallrade kanske mest av allt om inspirationen från Mario Batali (Och vid det här laget hade jag druckit så pass mycket av de välvalda vinerna att jag skröt om att Mario Batali en gång bjudit med mig till Toscana när jag intervjuade honom. Men att jag tackat nej eftersom jag på den tiden vägde en fjärdedel av den galne rödskäggige kocken. Idag närmar sig våra vikter varandra; enligt min våg och ögonvittnen i New York. Och ... Äh, tillbaka till maten! ) Vildanden var en gargantuaportion med bräserad persisk kvitten och en ruska pigg vattenkrasse. Vackert, sparsmakat och rustikt. Den bräserade högreven svajade en aning på sin krämiga polenta och hade behövt en mer pikant smakkamrat än tryffel för att få toppbetyg.

Sen åt vi bra (men inte oförglömiga eftersom jag inte minns vilka) ostar, drack ett glas sublimt I capelli samt trotsade alla kända  naturlagar och förmodligen den sociala koden för kvinnors ätande genom att trycka i oss ett helt ljuvt rosablommigt fat med pyttekakor. En bragd lika förunderlig som ormens vägg på hälleberget.  Det säger en del om kakornas kvalitet.

Jag kan inte minnas att jag varken okänd eller igenkänd, bjuden eller betalande ätit lika bra italiensk mat någonsin i Sverige. Mario Batali hade varit stolt. Nu ska jag tillbringa en vecka med späkning och enbart dagliga doser Murakami kommer att hålla mitt humör uppe. Jag har ännu inte betämt mig för om det är en katastrof eller en välsignelse att jag kommer att häcka en hel del i närheten av Doc i vår. Det får midjemåttet utvisa.