Efter livet (eller Därför hejar jag på Trio i Malmö)
Alla har sin idé hur deras jordiska kvarlevor ska omhändertas när livet flytt. Min ex-man hävdade att han ville grävas ner i en mosse iförd studentorkesteruniform för att sätta myror i huvudet på framtidens arkeologer. (De skulle självklart inse att det var en stor hövding som begravts. Men hur kommer de att tolka propellermössan?) Andra vill ha en mer värdig avslutning; kanske vill de att deras aska ska spridas för vinden?
Jag har nu fattat mitt beslut. Jag vill bli balsamerad i Trios myskmadrakräm. Ett bättre slut kan jag inte tänka mig. Myskmadra är en oansenlig grön ört som likt zubrowkans buffelgräs och den famösa tonkabönan innehåller det koladoftande ämnet kumarin. De flesta kockar gör glass på tonkabönan. Jag tycker att det är direkt läbbigt; kväljande och dävet.
På Trio serveras små eleganta kluttar (contradicition in terms, jag vet) av smörig myskmadrakraäm med tätt liggande kluttar av intensiv syrlig kamaramelliserad äppelreduktion. Och när jag tänker efter kan balsameraren dutta på lite av den också. Kombinationen är nämligen så perfekt, så perfekt och just när man tror att det inte kan bli bättre så blir det just det. På samma tallrik finns också kysk nyfallen snö av äpple som lättar upp och kontrasterar mot det intensiva. Det rodnande skalet har fått bli kvar och ger en nödvändig liten beska i snön. Lagom söt chenin blanc med smak av vinteräpplen vald av min favoritsommelier Erik Berne var en oumbärlig komponent. Betänk att det var desserten och jag just smakat två andra rätter som var lika bra.
Förrättten var en uppvisning i metallegering som förde tankarna till Nomas nedtonade elgans. Zinkig krämig ostronemulsion, järnmättad mjukare klorofyllgrön persiljeemuslion, rå persiljerot i lövtunna spån och så koppar från rårivna hasselnötter, jod och mer zink från de mästerliga tunna räkchipsen som kavlats av krossade råräkor och sedan torkats i ugn. Till detta en elegant riesling med hög syra och metalltoner som gör att dryck och rätt integreras totalt.
Så är det att äta på Trio. Varje komponent på tallriken har något att säga till de övriga. Och det är så det så sällan är att äta på andra toppkrogar där vimplar, skvättar, cylindrar, duttar och skum inte alltid samsas helt.
Vill ni läsa mer om pojkarna bakom upplevelsen får ni läsa min artikel i Sydsvenskan som kommer på söndag. Den ger prov på något mer journalistisk distans och integritet.
I morgon ska jag på White Guides gala. Trio är nominerad till bästa matupplevelse, bästa vinupplevelse och bästa totalupplevelse. Jag leder hejarklacken.
Idag åt jag vego-enchiladas medan jag blev intervjuad av TT om Nobel-menyn. Också ett liv. Jag var ohyggligt imponerad av Nobel-maten. Förstås. Förrättens gracila träd i relief på den creme fraiche som sprayats på cirkeln av havskräfta och kammussla har synts många gånger på Sayans enstjärniga krog Esperanto. Även de gracila grenarna av bröd är ett signum. Så fint att få in alla säsonger i menyn, som annars brukar vara mer vintrig. Vårsmakerna märktes i form av nässlor och ramslök i majon till förrätten. Efterättens sorbet på sensommarhjortron kompletterades med ett japanskt anslag som knyter an till Sayan Isakssons filosofi.
Kommentarer
Låter schysst, ska definitivt gå dit när jag får tid och råd.
Trio låter spännande!
Myskmadra ingår familjen Rubiaceae som bland andra inräknar släktena Coffea och Cinchona (kinin). Här kan ni läsa mer om myskmadran:
http://linnaeus.nrm.se/flora/di/rubia/galiu/galiodo.html
Familjens vilda representanter på våra breddgrader är örter men i sydligare områden är de företrädesvis buskar eller träd.
Åh, vad jag älskar mina nördiga läsare.
Så oansenlig tycker jag inte att myskmadran är, även om den trivs i skuggan. Där sprider den sig och täcker marken som en grön doftande matta, under träden i lundar men också i villaträdgårdar och parker. Helst ska man hasa fram över den så att doften letar sig upp till näsan. Torra blad doftar mer.
Tyvärr har jag aldrig smakat på myskmadran men nu ser jag fram emot att kunna skörda den i sommar i föräldrarnas trädgård. Eller besöka Trio, men då måste jag ha en mecenat som kan bjuda mig ;)
Den är ju inte precis pampig och iögonfallande en och en.Om det inte vore för doften skulle nog ingen lagt märke till den speciellt.
Liksom människor behöver myskmadran vissa förutsättningar för att trivas. Myskmadra jobbar i grupp och krypsprider sig hela tiden så den är nästan aldrig ensam, åtminstone när den hittat sin rätta plats. Välordnade trädgårdsmästare skulle nog till och med säga att örten beter sig aggressivt!
En annan anledning till att tycka om myskmadran är att den fullkomligt lyser under träden när solen strilar ner på den gröna mattan med små små vita blommor.
Och hur många känner till skogsbingel? Not many. Möjligen sedelgravörer.
Det är väl såna som jag som tittar ner i marken när jag strövar i bokskogar (även om andra skogar är vanligare där jag kommer ifrån). Namnen på örterna kanske inte alltid fastnar men de ligger mig varmt om hjärtat. Helst såna med små blommor som svävar över bladen.
Men åter till ätandet så är det roligt att läsa om ”nya” råvaror, experimenterande kockar och restauranger, som är nödvändiga för att föra utvecklingen framåt. Tyvärr tänkte jag inte på att jag skulle ha svårt att ha råd med vissa typer av matupplevelser när jag gjorde mina karriär”val” eller (kärleksval hehe). Om ni hade hört mig säga detta så skulle ni veta att det inte finns bitterhet eller självömkan i rösten för som civilingenjör hade jag ändå inte varit lycklig. Bara en reflektion så här en måndag. Det är tråkigt att välja hela tiden, att ställa ett besök på toppkrog mot en resa eller något oumbärligt, jag vill så gärna får allt!
Jag bidar min tid och läser jag gärna om Trio som låter oerhört spännande och jag hejar på alla som kämpar, skapar och tänker!
Här i Tyskland hade ett tag alla kockar dille på crème brûlée på tonkaböna, det var ohyggligt äckligt. Gick själv på hypen måste jag erkänna och köpte på mig ett rejält lager tonkabönor. Det efterföljande halvåret rev jag ner lite tonkaböna i allt möjligt (cannelés, ceviche, köttbullar, vetebullar, grissida mm) i desperat förhoppning att någon gång träffa rätt. Det gjorde jag aldrig.
Om nu myskmadra påminner om tonkaböna är jag skeptisk, men ändå nyfiken. Och Trio låter ju absolut värt ett besök. Måste försöka ta mig dit när jag är i Malmö om några veckor, är det någon som vet hur lång tid i förväg man bör boka bord?
Av myskmadra gör man dricka, citron socker och blommorna, underbart gott.
Den fina lite höiga doften sparar man i torkade buketter.
Min skånska svärmor kallar myskmadra för "mussika", för det sa man när hon var liten. Jag googlade och funderade på om det var ngn variant på det latinska namnet, men nix. Till slut kom jag fram till att det hela var en fråga om diftonger: myskmadra har kallats "muska" i folkmun och med en viss skånsk betoning blivit mussika. Tänker absolut prova att tllaga den!
vilken del på myskmadran använder man? visste inte att den hade blommor, trodde bara det var blad. kan man använda båda delarna isf?
Fina blommor, skira, som vita förgätmigej.
OT: Diftonger är väl kopplat till vokaler? Vad mitt ovanstående exempel med ett bi-ljud mellan konsonanterna kallas vet jag inte...
Alla borde åka till dom här grabbarna duktiga coola och trevliga
Har nu till slut testat min torkade myskmadra, utan recept trots idoget letande via google. Gjorde en lätt panna cotta med grädde, råsocker och några buketter myskmadra. Typ 2dl grädde, socker tills det smakade nog sött och typ 2-3 buketter torkad myskmadra. Hettade upp grädden och sockret med myskmadran i tills sockret löst sig och lät det sen svalna något innan jag la i två gelatinblad (skulle använt ett, den blev väldigt rigid). Tog fram några koppar att servera dom i och silade grädden genom en tesil för att få bort bladen och sedan in i frysen.
Myskmadran har en rätt trevlig lite kolaaktig smak, smörkola tycker jag. Bör fungera väl med en äppelkompott med kanel som topping tror jag. Det ska testat nästa gång.
Om man lägger myskmadran i vinet(vitt) i Maj så får man majvin. Väldigt gott!
Sidor