Eftersom jag haft ett ganska dåligt år hälsomässigt – både psykiskt och fysiskt – har jag mer än någonsin blivit medveten om vad som får mig, och troligen många andra, att må bra. Och det är engagemang i något som är större än en själv. Jag tror att olika sorters engagemang är livsviktigt för att värna det demokratiska samhället.
Människor mår bra av en känsla av sammanhang och att känna sig värdefulla för andra. Många har en oumbärlighet inbyggd i sina jobb, för dem är fritiden en fristad, kanske ett gömställe för världen. Vi andra har mycket att vinna på olika typer av engagemang. Så jag tänker ge några ord på vägen för er som vill engagera er mer. Det är så himla lätt att kasta sig in i saker och sedan svika både sig själv och andra för att det blir för mycket. Egoistiskt engagemang låter som en logisk kullerbytta, för mig är det ett måste.
För det första är det väldigt viktigt att analysera sig själv och sin eventuella familj: vad är det jag är bra på att ge som inte dränerar mig? Hur mycket tid, ekonomiskt bidrag och emotionellt stöd kan jag ge? Jag måste göra saker som går på en annan energikvot och hjärnkvot än mitt arbete, annars leder de ofelbart till inkomstbortfall och troligen grämelse på sikt. Gör en checklista! Fundera på vad du kan ge utan att det kostar dig.
Själv vet jag att jag är bra på att sätta igång saker och bra på att nätverka. Den grundläggande förutsättningen är att allt mitt engagemang måste ske antingen på Facebook eller hemma hos mig. Det är där jag är stark och trygg. Att, som flera av mina vänner gör, ge kurser för nyanlända på ställen man måste ta sig till, det insåg jag snabbt skulle bli ett misslyckande. Logistik och resor tar för mycket energi för just mig. Pappersarbete och kvittoredovisning? Aldrig i livet! För mig är det uteslutet att vara god man, det skulle bara innebära ytterligare ett ångestmoment. För andra är insamlingar, logistik och administration roligt och givande. En del vill enbart hjälpa ekonomiskt. En del vill göra bra saker i tysthet, andra vill berätta om det för att engagera andra och visa vad som är möjligt. Och för all del, skaffa lite poäng. Men varför är det socialt accepterat att tuppa sig med maratontider men inte med Amnestymöten? Tuppa på!
Organisationer som kräver möten och aktioner skulle dränera mig. Jag avskyr möten. För andra kan organisationer ge en givande social samvaro och har den stora fördelen att man kliver in i en befintlig struktur där rollerna är väldefinierade. Är du en organisationsmänniska eller inte? Vill du ha en färdig mall eller är du mer egensinnig?
För mig ska engagemang inte vara något som bygger på stora uppoffringar. Ju mer man får ut av det själv, desto mer orkar man. Jag har begått flera impulsiva misstag senaste åren som drabbat både mig, min familj och dem jag velat hjälpa. Varje gång har det berott på att jag inte varit tillräckligt egoistisk, utan blivit snärjd i andras behov.
Jag vill ge ett exempel på hur man kan strunta i normer. Våra nyårsfester är helt skräddarsydda efter VÅRA behov, talanger och begränsningar – inte gästernas. Vi ställer fram bröd och röror och alla får förse sig själva. Maten bygger på smaker, inte på finish och det mesta görs dagen innan. Maximal utdelning för ansträngningen. Minglet pågår i tre timmar på eftermidagen med drop-in, jag orkar inte med för långa fester pga dålig hälsa. Vi hinner prata med alla pga ingen sittning eller meny som kräver minst en i köket. Städningen blir ganska begränsad pga vi använder papptallrikar. Jag har en sällsamt matointresserad god vän som bjuder på kalas minst en gång i månaden: alla tar med dricka och snacks. Det han bjuder på är sitt nätverk och sitt centralt belägna hem. Samt städning dagen efter. Asbra!
Så här ser mina (och familjens) engagemang ut just nu, de sker enbart i hemmet och på Facebook:
1. Jag är aktiv i flera olika nätverk på Facebook. Där kan jag i punktinsatser skänka och hämta kraft. Win-win. Framför allt kan jag dela med mig av mitt kontaktnät och puffa för andras projekt. Jag engagerar mig sällan praktiskt i andras projekt, det brukar inte bli bra. Jag är för dålig på att samarbeta och inordna mig. En bra grupp är What do you need help with today, buddy? Perfekt för dig som vill göra punktinsatser. En annan fin grupp är #jagärhär som dränker hatiska kommentarsfält i kärlek.
2. Jag drar regelbundet igång snabba och tydligt avgränsade projekt. T ex att tillsammans med min vän Liisa (som gjorde det stora jobbet) ordna så att en dryg handfull familjer bjöd in nyanlända till en måltid i mellandagarna. Det fina är att det är jättesmart att träffas under former där alla är införstådda med att det är en engångsgrej. Då är det lättare att ingen blir besviken. I några fall klickade det så bra att kontakterna troligen blir varaktiga.
3. Jag och min man ordnar popupper med kvinnliga kockar till förmån för UNHCR, Varje popupp blir ett hanterbart projekt och formen är skräddarsydd för och av oss. Popupperna stärker mig och min man som team. Det är ansträngande, men superkul och vi lär oss om mat och bygger kontaktnät. De kvinnliga kockarna ställer upp gratis, men samtliga har varit supernöjda med att få testa idéer, hyllas hejdlöst, bidra till UNHCR-- och jag har alltid kunnat skriva en liten artikel om dem, när jag sett vad de kan. Jag tar inte hand om ekonomi, kvitton, administration. Gästerna swishar själva in pengar direkt till UNHCR. Jag och min man bjuder in gäster (mest okända) genom efterlysning på Facebook, diskar, städar och nissar. Intresserad av att hjälpa till med städ, nissande och disk någon gång? Hör av dig! (Endast folk med mycket köksvana är intressanta.) Vill du själv göra en popupp-krog hemma? Jag hjälper gärna till med tips!
4. Vi har en inneboende från Syrien. Vi var noga med att hitta någon som var ganska självgående. Och där kemin kändes rätt. Dessutom är det viktigt att han äter middag med oss, två hushåll i köket skulle göra mig galen. Han går till undervisning, tränar, städar utan uppmaning, har redan en massa vänner i Sverige och är familjens i särklass mest ambitiösa medlem. Han har bara bott här i en dryg vecka, men det känns väldigt naturligt. Jag dricker just en kopp te han gjort åt mig. Han har självmant dammsugit efter gårdagens party. Sexåringen är ibland lite missnöjd med att vi andra är rätt asociala, så vår nya socialt begåvade familjemedlem blir nog en stor tillgång. Att ta hand om någon väldigt trasig och/eller ensam hade påverkat just vår familj negativt, vi är ganska introverta och sitter helst med näsan i varsin dator. I andra familjer funkar det bättre att ta hand om någon mer aktivt som inte bor hos dem. För att familjen behöver sin integritet och behöver hemmet som en privat sfär. Andra kan funka som coacher inom sitt yrke, något jag inte har tålamod för. Igen: utgå från ditt/era behov. Och relationer fungerar oftast bäst när givandet är ömsesidigt.
Jag skriver inte det här för att få höra hur bra jag är. Jag skriver det för att visa att alla kan skräddarsy sina insatser så att man får ut mycket och ger mycket med minimal ansträngning. Egoistiskt engagemang FTW!
En sak till: vi har det rätt rörigt hemma och struntar i städning, heminredning och trädgårdsskötsel. Det ger oss mer tid och kraft att göra det vi faktiskt tycker är viktigt. Mår man bra av att putsa ytan ska man förstås göra det, putsning kan ha en viktig terapeutisk effekt. Jag älskar också ett vackert hem, men för mig är priset för högt. För oss är det viktiga med hemmet vad man gör i det, inte hur det ser ut.