Jag inser att det blir tråkigt. Inlägg efter inlägg för att bearbeta min far. Men jag behöver det verkligen, ni kan väl läsa någon annanstans och återkomma hit för recepten om ni tycker det känns jobbigt?

Nu ska jag berätta en historia som inte handlar om honom. Men ändå.

Tanja hette egentligen Tatjana, men det kunde ingen uttala, så hon blev sitt smeknamn. Hon räknade i nians mattebok fast vi gick i femman, och det tyckte vi alla var läskigt. Ryskjudiska pogromer visste vi ingenting om. Vi visste inte ens att det fanns judar i femte klass. Jag visste typ lite eftersom jag läst IB Singer på min mors inrådan. Tanja var jättevacker,svart hår, snövit hy,  skarpa drag. Hon bodde i ett rum och kök tillsammans med sin mor Irina, sin far Vasililj och Oksana, som var sexton och den vackraste jag någonsin sett. Bronslockar, fylliga läppar, mandelögon. Jag var kär från dag ett och i viss mån präglar det mig nog fortfarande.

Tanja bodde på flyktingförläggningen. Den i Byerum, hotellet mittemot Ölands enda raukar. Lokala framträdande auktoriteter spred rykten om att de stal och våldtog. En, eller möjligtvis två personer blev påkomna med att ha stulit telefonkort, på den tiden var det det enda sättet en asylsökande kunde ringa hem och höra om de man älskade mest av allt levde. Jag är snarare förvånad att de inte var fler. Ingen, någonsin, blev ens anmäld för våldtäkt. Inte under mina mellanstadie- och högstadieår. Det är inte det samma som att det inte skett (men jag borde ha hört skvallret då och det gjorde jag aldrig), men det är det samma som att det nog inte hände i en epidemisk utsträckning.

Tänk er en julidag på flyktingförläggningen. En del är irriterade, andra känner sig hemma när temperaturen klättrar upp till tjugosju grader. Jag är mest omtöcknad av kärlek. Det fanns nämligen en kille på flyktingförläggningen, en bosnisk ung pojke som säkert var två år äldre än mig. Hans hår var guld, han var så smal. Hans mungipor var alltid uppåt, hans ögon var ledsna. Han hette Samir och det kommer alltid vara det vackraste namnet jag vet.

Vi har bytt blickar ett halvår och till slut tar han min hand och leder ut mig i skogen.  Skogsbotten var sand och barr och tallarna var alla förkrympta. Sandlejon bor i varje yta mellan träden, väntandes på myrorna att döden dö. Vi går och vi går och vi håller handen och vi har inte ett ord gemensamt. Till slut kommer vi in i den riktiga skogen, där det börjar bli fuktigt. Vi tittar på varandra och ögonen låses fast. Vi vill kyssas men ingen av oss vågar. Vi sätter oss, mot ett träd, vi håller händer och jag lutar mig mot honom. Så jävla vingligt kär har jag aldrig varit vare sig för eller senare och jag hörde hur snabbt hans hjärta slog. Jag minns hur torra hans läppar såg ut och hur jag aldrig har kysst någon. Och jag minns hur trygg jag kände mig.

Det börjar mörkna och vi går tillbaka, båda lika okyssta som vi gick iväg. Tanja skäller ut mig för "Fatta vad som kunde hänt!", hennes föräldrar skäller ut mig, min far fattar, när han kommer och hämtar mig vid midnatt, att någonting är fel. Tack gode Gud förstod han aldrig vad.

Min far körde mig varje dag en hel sommar till flyktingförläggningen 0avsett alla telefonsamtal som talade om att det inte var okej. att en vit flicka inte ska vältra sig i invandrarsmutsen och att det aldrig skulle gå oss väl. Jag minns hatet så fruktansvärt väl. Alla dessa smutsiga, konstiga människor som bara vällde in, Ny Demokrati var på uppgång och så var hatet. Öland har varit sig likt alltid och så plötsligt kom något som var värre, mer främmande än badjävlarna, dem som vi ändå lärt oss älska att hata.

När Tanja med familj inte fick stanna ringde min far sin advokat och använde större delen av sin lediga tid och väldigt mycket pengar vi inte hade åt att överklaga domarna. De var antagligen Sveriges bäst företrädda flyktingar runt 1995. Det hjälpte inte, för att man känner sig trakasserad och pappan blir sönderslagen så att han är delvis förlamad och att man hittar grishuvuden utanför dörren och är jude är inte nog för ett uppehållstillstånd i Sverige. Det var det inte 1995, det är det inte nu. Irina, Vassilij, Oksana och Tatjana hamnade först i Israel, men sedan i New York. Det har gått bra för dem alla. Vi har kontakt.

Och fortfarande kan jag frammana doften av solvarm skog, tallkåda, sträv sand och känslan av att hela världen och min första kyss låg framför mig. Att jag inte blev kysst spelar ingen roll.