Jag har, som de som känner mig vet, ett komplicerat förhållande till recept. Eller till allt jag gör for a living faktiskt. Laga mat och skriva, det kan väl alla? Sen räcker det ju med att få ett mail från någon i bostadsrättsföreningen eller stanna på en vägkrog så blir verkligheten snabbt ett faktum, varken snickra ihop en bepriplig mening eller en salladsdressing verkar vara något alla är välsignade med.

Anyhu. 

Jag svängde en bondbönsbruchetta till hemmarestaurangen igår och det frågades efter recept. Alltså den bestod av bondbönor, en bra olivolja, smulad västerbottensost,vitlök och salt och peppar - you figure it out. Jag köper bondbönorna på Picard och låter dem bara tina innan jag mosar dem lite med en trägaffel och blandar ihop med resten. 

Sen blev det sparrisrisotto som min lill-asssitent nogsamt preparerat. Det var nykomlingar och stammisar, det pratades Horace, obskyra rockband från 60-talet och pinkwashing. Det slutade också, som på alla bättre tillställningar, med att kläderna åkte av och yogamattan åkte fram. 

Hemmarestaurangen, jag <3 dig