Norsk Cognac!

Jodå, i Sverige har vi druckit Norsk Cognac i många år fast det har stått Grönstedts på flaskan. Familjen Braastad har levt och verkat i Cognacsdistriktets huvudort Jarnac sedan sent 1800-tal, från början med anfadern Sverre vid rodret. Huvudinriktningen var från början att tillverka och sälja Cognac i bulk och då framför allt till vårt svenska monopol som använde den för att blanda Grönstedts. Som du säkert vet har Grönstedts vunnit ett antal priser och rankas som en av världens främsta cognacer i många år så basen som Braastad levererat har det inte varit något fel på. Sedan 16 år tillverkar Braastad nu cognac under eget namn och familjen företräds nu framförallt av Jan och kusinen Richard Braastad. Jan har hand om ekonomi och distribution, han talar en lustig norska med fransk brytning och är en mycket amabel och gästvänlig person. Richard är master-blender med betoning på Master, han har en osviklig gom och producerar några helt fantastiska blandningar där hans ”My Selction” är, i mitt tycke, den främsta. Under tio års tid arbetade Richard med Marthe Bøhn, en norska som är en av två cognacsblenders i världen.

Marthe arbetar nu för Braastads skandinaviska agentur Arcus. Marthe agerade värdinna tillsammans med Jan och Richard när jag hade förmånen att få besöka Braastad i april.

I Cognac hade våren slagit till veckan innan mitt besök. Lite för tidigt, tyckte vinbönderna som oroade sig för frosten. En frostnatt kan betyda katastrof för de späda skotten på vinrankorna och ett allvarligt avbräck i kvantiteten av druvor. Braastad odlar själva druvor och även om jag tyckte att deras arealer såg stora ut så bidrar de bara med 1 % av det totala behovet för de 6000 hl eller 1,2 miljoner flaskor som produceras. Braastads odlingar består till 99 % av Ugni Blanc och den resterande procenten av Colombard och Folle Blanche. Jag tänker inte gå in närmare på själva produktionen här. Den är oklanderligt hantverksmässig och i stort sätt densamma som på samtliga bra cognacshus. Vad jag blev särskilt imponerad av var dock ett besök hos den tunnbindare, ”Tonnelerie”, som Braastad anlitar. Förutom besöket som var mitt första hos en tunnbindare så fick jag ett samtal med Richard där han förklarade tunnornas otroliga inverkan på slutprodukten. Enligt Richard så står tunnornas kvalitet för 99 % av slutresultatet vad gäller lagring.

Eken som används i tunnorna kommer från Limousin och Tronçais. Limousin är mjukare och mer snabbväxande, fibrerna är 2 – 4 mm tjocka och ger snabbt ifrån sig färg och karaktär till cognacen den lämpar sig därför till yngre cognac som skall mogna snabbt. Tronçais växer långsammare och har fibrer med 1 – 2 mm tjocklek vilket gr att cognacen mognar långsammare.

På tunnbinderiet är väldigt mycket fortfarande ett hantverk även om en del maskiner används så är råstyrkan från tunnbindarna viktig. Man slås av ett fyrverkeri av intryck när man kliver in i fabriken. Värme. Volym. Trädofter. Svett. Eld. Allt detta för de 350 l. fat som företrädelsevis används vid cognacens ack så viktiga lagring. Allt som allt vilar 15.000 sådana fat i Braastads källare med cognac som väntar på den stund Richard bestämmer sig för att de behövs i blandningen.
Ett fat kostar € 5000 och avdunstningen genom ekens porer som kallas ”Änglarnas Andel” uppgår till 3 % så det är ingen billig hantering av de gyllene dropparna. Det finns tillverkare som försöker sig på genvägar bl.a genom att ta ner alkoholhalten från de 70 % som den nydestillerade spriten har till 50 % för att på detta sätt minska avdunstningen. Resultatet av detta blir något som kallas ”reduktionssjuka” och ger en tydlig smak av tvål i den färdiga cognacen på Braastad, liksom på alla kvalitetshus, tas alkoholstyrkan ner till 65 % före lagring. Det är först vid buteljering som alkoholstyrkan minskas till 40 %.

Så visst norsk cognac är det inget fel på, så länge det står Braastad på etiketten.