Jag lovade i mitt senaste inlägg att skriva om den mest aromatiska svamp jag känner till. Nu blir det inte så, jag skjuter på det inlägget ett eller två steg. Livet kom emellan. Förresten, har jag verkligen belägg för att det är den mest aromatiska svampen? Nej kanske inte, men det är i alla fall en svamp som för mig definieras av sin arom, inte sin smak. Samtidigt gäller det i och för sig i ännu högre grad för en svamp som lökbroskingen, som i princip bara är arom. Nå, for me to know, for you to find out - eller gissa. Vilken svamp tror du det handlar om? Första rätta svaret belönas på något sätt, det lovar jag. Eller det bästa svaret. Vi får se.

Nu till den förlorade utmaningen. Jag gjorde mig en rätt duglig grönkålspesto idag, inspirerad av ett besök vid det som nästa år ska bli min grönsakstäppa - mycket mer om det senare! Före facebook och twitter och instagram fanns en chans att det gick att hålla sådant för sig själv. Kanske var resultatet belöning nog? Idag krävs mer än så. Så jag hastade ut med en kort rad på facebook om att hej världen, jag gjorde en grönkålspesto idag och även om världen är uppfuckad, livet ändligt och fullt av vedermödor, vintern är i antågande och galaxen så småningom kommer att slukas av ett svart hål så blev den där jävla peston rätt bra, och om minst tio personer i min ringa vänkrets lyssnar på det här och ger mig lite flyktigt erkännande för min meningslösa bragd så tänker jag belöna världen med något lika meningslöst i det stora hela: jag tänker blogga receptet!

Tummarna vändes uppåt i allt högre takt, och genom en neslig delning in i en tusenfaldig vänkrets så uppfylldes snart bloggerikriteriet, med råge dessutom. Det är inte mycket mer att göra än att ta och blogga det där receptet. Men då inställer sig förstås det eländiga faktum att jag aldrig följer recept, om jag inte absolut måste (dvs om någon ångestneuros vaknar till liv). Jag duttar i på känn tills det blir bra eller så slänger jag allt och låtsas som att jag aldrig ens försökt. Jag menar, hur mycket salt ska man ha i en pesto? Tills det blir gott, förstås. Och hur mycket olivolja? Tills konsistensen blir bra! Hur mycket grönkål, ost? Tillräckligt! Mina recept är snarare fuzzy logic än den vanliga mallen, en serie väl definierade handgrepp som leder till ett förutbestämt, krispigt resultat.

Men jag gör ett försök. Utanför receptmallen, mind you.

1. Ta en liten påse valnötter - jag minns inte hur stor den var! Eller en näve valnötter, om det är en stor påse du har. Rosta dem i en stekpanna så att de börjar svettas olja och får lite smak.

2. Leta i kylskåpet efter eventuell ost. Om du har västerbottenost - grattis. Ta annars det du har i hårdostväg. Pecorino, parmesan eller liknande fungerar ypperligt. En deciliter riven ost är nog ok.

3. Ta ett fång rätt späd grönkål som du köpt på den senaste bondens marknad i förhoppningen om att den här gången skulle du verkligen använda den. Säkert ligger den och slokar i en av kylskåpets lådor, lätt gulnad i kanterna. Skär ut mittsträngen, skär resten grovt och förväll i saltat vatten ungefär 10 minuter. Eller tills de sturska grönkålsbitarna börjar ge efter - men innan de börjat tappa all smak.

4. En klyfta vitlök, det har du hemma. Skala, och skär i bitar.

5. Lägg allt i matberedaren. Stöt några gånger, med en bra skvätt olivolja. Börja smaka av med salt och svartpeppar, bara du vet hur salt du vill ha peston och vad du ska ha den till. Men sluta salta precis innan du är helt nöjd. Då brukar det bli bäst. Och när du tycker att du har haft tillräckligt med olivolja i, häll i en skvätt till. Du kommer inte att ångra dig.

Nästa gång jag gör grönkålspesto gör jag säkert på ett helt annat sätt. Det är ju precis det jag tycker om med matlagning, processen. Att hämta inspirationen från något märkligt håll och sedan ta ut en slags kompasskurs men inte bry sig så mycket om man avviker lite. Eller mycket. Jobba snabbt i köket, tänk inte för mycket. Följ intuitionen, lita på den. Går det åt helvete har man kommit fram till något viktigt. Något man kan lära sig av.

Såväl i köket som i livet.