För nybörjare i svampskogen rekommenderas ofta följande regler: inga bruna svampar med bruna skivor och inga vita svampar med vita skivor. Nu är det ganska dåliga tumregler, även om giftiga spindelskivlingar, vit flugsvamp och bolmörtsskivling fastnar i det filtret. Vad hände med lömsk flugsvamp, som är grön? Och stenmurklan? Gifthättingen?

Dessutom sorteras några riktigt goda och fullt ätliga svampar bort. En av dem är silkesmusseron, en sällsamt vacker svamp som dyker upp framåt senhöstkanten. Hos mig kommer den pålitligt varje år i en hage med stora ekar. Den är verkligen vit, som ett nytvättat lakan. När den blir torr får den silkesglans på hatten. Ibland får den blågröna fläckar på foten, och skador färgas svagt ljusröda, men det understryker bara vitheten. Silkesmusseronen tillhör de fina, eller äkta musseronerna, de som sorteras in under  Tricholoma (blåmusseronen till exempel är en Lepista), och den har varje uns av de äkta musseronernas påstådda läckerhet. Men det är inte smaken som är den stora behållningen utan tuggmotstånd och munkänsla. Den behåller sin konsistens i stekpannan och saggar inte ihop. Jag vet inte om det finns ett ord som beskriver musseronernas tuggmotstånd. Krispigt? Fast inte som en stekyta kan vara krispig. Mer som kokt gurka. Men mycket godare.

Silkesmusseronen är ingen svamp jag fyller svampkorgen med, det blir ett par fina exemplar varje år men inte mer. Med pudrad trattskivling däremot är det en annan historia. Pudrad trattskivling är en förnasvamp och växer i stora ringar eller rader, snarare kilovis än enstaka. Den är rejält köttig och har en påträngande lukt som många har svårt för men andra älskar. Parfymerad, brukar den beskrivas, jag tycker att den drar åt såpa.

Men sakta i backarna nu. Pudrad trattskivling, likt många andra trattskivlingar, är giftig. Den räknas inte till matsvamparna, även om den en gång ansetts vara en sådan. Många får magbesvär, knip och kramper. Som en av mykologins swingpjattar och lortsvampars befrämjare har jag ändå känt mig nödgad att smaka på den, efter avkokning i fem minuter och hård stekning. Vid det laget fanns inte mycket svampsmak kvar, men väl såpsmaken. Om ändå konsistensen hade vägt upp, men det gjorde den inte. Den kändes påtagligt kokt, och sladdrig. Möjligen, möjligen kan den fungera i en inläggning efter avkokning. Men jag tror faktiskt att jag låter den stå kvar i skogen. Även om jag inte fick ont i magen.

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8430","attributes":{"class":"media-image alignright size-medium wp-image-828","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"228","title":"flack1","alt":"flack1"}}]]Någon som hört talas om fläckkantarell? Den tillhör inte folksvamparna och inte undra på det. Liten och spenslig är den och den ser tämligen oätlig ut. Men se det är den inte. Den smakar riktigt bra. För mig är det en ny bekantskap sedan bara några dagar, och det var faktiskt min bror som hittade den åt mig, även om han inte visste vad det var. Sällan har väl ett jubelrop klingat så högt i en så höstsordinerad skog inför en så oförstående bror. Jag har tittat efter fläckkantarell i flera år men inte kunnat skaffa mig ett öga för den. Säkert har jag tagit den för en ynklig trattskivling. Att fläckkantarell är vanlig i hela landet har inte känts som en tröst.

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8431","attributes":{"class":"media-image alignleft size-medium wp-image-829","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"309","height":"211","title":"flack2","alt":"flack2"}}]]Smaken är ren, och konsistensen lite broskig. Många betraktar fläckkantarell som den sista utvägen, då trattkantarellerna fryst sönder men man ändå inte vill släppa säsongen. Jag tycker att den smakmässigt står sig även då det finns annan svamp.

Nu drar verkligen svampåret mot sitt slut. Jag tror att bokslutet kommer att visa svarta siffror. Av bara farten kommer det att finnas trattkantareller och kanske annat så länge nätterna är någorlunda milda. Men vi står mitt i säsongens sista, långa och djupa utandning.

Det här är ett jubileumsinlägg. För precis två år sedan skrev jag mitt första inlägg på Taffel, då på Matgästen. Ämnet var förstås svamp, det tycks outtömligt. Lisa bad mig skriva något om mat och svamp sedan hon läst mina inlägg om svamp och smakkombinationer på Svampguidens forum. I smyg hade jag hoppats på att precis det skulle ske.

En annan sak jag hoppats på är att artiklar jag skrivit också skulle väcka någon slags intresse från tidningsvärlden. Även det har skett. Artikeln om svampens kemi har tryckts i både Kemivärlden och Natur & Trädgård. Dessutom får jag skriva en serie mindre artiklar för Natur & Trädgård om ätliga växter i trädgårdslandet. Det är märkligt hur det kan bli. För bara två år hade jag inte en aning om att det skulle bli verklighet av mina fåfänga drömmar. Tack, Taffel och mina trogna, om än fåtaliga läsare!