En kort betraktelse om oxsvans

Igår och idag har jag pillat totalt 20 kilo oxsvans. Hur mycket jag än älskar monotona arbetsuppgifter finns det en gräns även för mig.

De första tio kilona var riktigt trevliga, för då var de ljumna och lättpillade. Sen var det dags att gå hem för dagen och stoppa de resterande tio kilona i kylen inför nästa dag.

Nästa dag, det vill säga idag, var full av varierande uppgifter. Jag har skrapat tio kilo blåmusslor (lugnt och skönt), blancherat grönsaker, småätit ohyggliga mängder rått kött och gjort rätt mycket sådant där man gör i ett restaurangkök.

Sen ebbade service ut. Enter fucking jävla oxsvans som jag totalt hade förträngt.

Om ljummen oxsvans är monotont, fettkladdigt och ganska trevligt så är kall oxsvans dess raka motsats. Stelt, hårt, obegripligt.

Tänk er en arkeologisk utgrävning i ett regngrått Skåne i den där fuktiga novemberkylan. Tänk er de stackars arkelogpraktikanterna som får skitgörat: att gräva sig igenom köckenmuddingen. En soptipp av enorma mått. Där skymtar en morot, en fossil purjolöksblast, ett ben – kan det dateras tro? Artbestämmas? – fett och gelead buljong.

När man väl hittar någon benkoka som verkar lovande gäller det att med köldstela händer söka upp de små kamrarna i kotorna och försöka vringa av de fibriga och sönderfallande köttrester som ligger väl inbäddade i fett och ben. Sedan bara att stryka bort det överflödiga vita fettet någonstans där det inte är i vägen (håret?) och morskt ge sig på nästa benkammare.

I tio kilo.

Jag gjorde det enda rätta och tog ett glas vin och sen ett till och sen spillde jag ut ett. Då gick det helt plötsligt riktigt bra.

För övrigt är Robins oxsvansragu värd varenda liten fnuttig köttbit jag kan pilla fram. Kom och ät, men beställ oxsvans först när jag har åkt därifrån på söndag.

PS Jag trivs som fisken i vattnet. I alla fall nu, när jag fått ur mig oxsvansaggressionerna.