En liten text om kristendom, söndagar och ateism
Jag går i kyrkan. Hade min far vetat detta hade han vridit sig i skam på sin öländska köksstol där vid radion. Och eftersom sladdsyster Siri läser den här bloggen lär hon snart med ett nöjt leende upplysa honom om att "Visste du att Margit går i KYRKAN?". Han kommer häpna och antagligen ringa upp mig och - i brist på bättre sätt att uttrycka sin bestörtning och vanmakt - pika mig en massa. Retsamt, kärleksfullt, men med en hjärtskärande oförståelse i botten.
Ja, jag går dit. Varje söndag om jag kan. Ibland till vardags också. Och ändå är jag inte troende.
Låt mig klargöra det här, för människor blir så nervösa annars om man säger att man går i kyrkan. På ett intellektuellt plan är jag helt på det klara med att det inte existerar en allsmäktig Gud som en judisk stam en gång kom på för att de behövde något nytt och lite fräschare i sitt trosvardagsrum. Jag tror att den Jesus som med stor sannolikhet existerade var en subversiv bråkmakare och politisk maktfaktor men inte Guds son även om han själv eventuellt trodde sig vara det. Jag tror inte på jungfrufödsel. Jag tror inte på den helige ande. Jag tror inte. Alls.
Men ändå finner jag mig själv dragen till kyrkan varje söndag. I ungefär en och en halv timme i veckan utövar jag det Modest Mouse sjungit om: The willful suspension of disbelief. Jag går in i kyrkoskeppet och ryggen liksom rätar sig när de romanska bågarna vecklar ur sina vingar inom mig. Valv bakom valv oändligt, jag ofärdiga människa som är som jag skall.
Jag rabblar med i syndabekännelsen, jag läser Fader Vår, jag tar emot syndernas förlåtelse. Och framför allt, jag gör det helt utan någon som helst slags hipsterironi. För mig är det dödligt allvar. Jag gör det för att ett liv utanför kyrkan har lärt mig att jag mår bättre inom den. Jag gör det för att Gud nog inte finns, men under det här lilla andrummet finns han inom mig, alldeles oavsett resten. Jag gör det för att det får mig att må vidrigt under syndabekännelsen när jag tänker på alla gånger jag sårat människor och för känslan av att någon, rent fysiskt, lyfter ett ok från mina axlar när jag får syndernas förlåtelse. Jag gör det för att i liturgin finns den renande ritual i vilken jag hämtar kraft.
Låt oss tala om ritualer. De är till sin natur tämligen meningslösa men inte mindre viktiga för det. Meningen finns i ritualens kraft, det innhåll vi fyller den med. Och om det är det är något vi är skrämmande nära att glömma i ett samhälle så besatt av yta att vi inte kan hantera att det bör finnas något under det vi skrapar på så är det just detta. När jag går i kyrkan är det inte för att showcasa något. Inte för att instagramma eller twittra eller facefooka eller bli sedd. Jag går för att ta del av en ritual som länkar mig samman med andra människor. Över kontinenterna, bortom tiden, bortom förnuftets gränser.
När jag mina läppar formar sig till syndabekännelsen är det inte för att erkänna några gulliga smådumheter jag kanske gjort. Det är för att jag har gjort människor illa som jag behöver tvinga mig själv till reflektion. När jag viskar Fader vår handlar det inte om att kokettera med en gudstro i en gudlös tillvaro, utan snarare om att klamra sig fast vjd en livboj i full storm. När jag tar emot syndernas förlåtelse betyder det inte att jag tror mig renad från skuld - hur skulle man någonsin? Det handlar snarare om att jag har tagit ett steg mot att förlåta mig själv, trots allt.
Ritualer är besvärjelser i en mer standardiserad form. Ritualen är den struktur vi har när allt annat kollapsar omkring oss. Ritualer är töntiga, men de gör något med oss. De upprepar sig varje gång och i det finns både en trygghet, ett handtag och en pil mot nödutgången. De är en formel för det vi alla borde fråga oss: Hur blir jag en lite mindre dålig människa? Det handlar för en gångs skull om en makeover som inte syns på utsidan.
Alain de Boitton och Susanna Birgersson har skrivit klokt och vackert om detta och de menar båda att svaret på den liturgiska längtan måste vara någonting annat än kyrkan. Något utomstående, utan skuld, skam och utan försoning. Jag intar motsatt perspektiv, men är glad över att frågan ens lyfts i ett så sekulärt land som Sverige.
Mitt svar skulle eventuellt inte gillas av någon av dem: Jo. Jag tror vi behöver katedraler. Religiösa sådana. Jag tror inte på en katedral vikt åt rimlighet. För när själen skriar efter mättnad eller bara någonstans att bottna är det tron på det orimliga man behöver. Det mest fantastiska är att man behöver inte ens tro. Det räcker med att för lite mer än en timme acceptera att ens synder inte är så vidriga att de inte kan förlåtas. Det är en liten ventil i ett samhälle vikt åt förnuftsdjävulen på axeln som viskar att det här kommer du aldrig någonsin göra dig fri ifrån, det här är ditt kors att bära. Men vad religionen säger dig är att du duger, i hela din ofullkomlighet. Så länge du är villig att förlåta och ta emot förlåtelsen. Sant eller ej, ibland behöver man få höra just det det.
Kommentarer
Jag tror jag läste det i en deckare av P.D James. Det var Adam Dalgleish som fick säga det:
"Om du inte kan tro, fortsätt ändå leva som om du gjorde det.
Om du inte kan be, fortsätt rabbla orden."
Jag har alltid levt som vore jag troende. Helt enkelt för att jag inte vill göra människor illa. Det gör jag hela tiden ändå, men det är en annan historia. Jag har alltid tänkt på Gud som tämligen irrelevant, dels för att om han finns så skapte så att jag inte KAN tro, dels för att jag hade levt mitt liv likadant även om jag hade trott på en allsmäktig skapare.
Vill bara börja med ett tack. Stort tack eller flera egentligen.
Tack för att du bloggar. Tack för att du sätter ord på detta, så precist, träffrätt. Tack för att du uppmanar till reflektion (vilken i sig är omöjlig att bortse från eller strunta i). Och tack för att du är du.
Du skriver: " Jag har alltid levt som vore jag troende." Det är DET. Alla människors grunduppfattning om religion, vilket är dess syfte egentligen, är att den gör gott. Den vill gott. Den är god.
Så tråkigt att den idag är grunden till så mycket ont här i världen.
Nora, stort tack för dina vänliga ord.
Ja, religion är grunden till mycket vidrigt. Människor som använder religionen till förtryck och att fördöma andra tror jag tyvärr inte hade varit hjälpta av ateism. De hade bara hittat nya sätt att banka på det de inte gillar.
Jag ser religion - rätt använd - som en oerhört positiv kraft. Så bra som jag mår av att gå i kyrkan, så många mentala knutor som löser sig och så många ångestmuskler som spänner av sig i kyrkorummet - det ger mig tid och vilja att fokusera på andra människor snarare än att älta mig själv dag ut och dag in. Och kärleken! Den är verkligen störst av allt.
Jag kan bara hålla med. Du satte ord på känslor, konkret. Jag har inte kunnat göra det själv. Jag är nästan exakt där du beskriver i tron. Bara att det handlar om en annan religion. Eller tro. Eller Gud. Eller vad man ska säga! ;) Same, same.
Tack för din underbara och välformulerade text.
Allmänbildande och intressant programserie på Svt om Mellanösterns och religionens historia.Sett de första 3 programmen .
http://www.svtplay.se/video/317454/del-1-av-7-mellan-tva-floder
Vad fint skrivet.
Och tänk! Jag som troende upplever inte längre att jag ens har en plats i kyrkan. Vilket sammanträffande!! Och så förvånande!! (inte för att jag har någon plats någon annan stans heller men ändå..)
Fantastiskt!!! Otroligt!!! Mirakulöst!!!
Nööö.. Men det var väl ändå inte så vi menade.. icke då.. vi som bryr oss så mycket om dig.. om du bara visste hur mycket vi bryr oss om dig.. vi gör allt för dig, se nu går vi i kyrkan också, precis som du ju ville!!! vafalls, nähe vad var det nu då??????????????????? jaja hon lär sig väl en dag, tihi :)
J: Det är sällan en bra idé att kommentera klockan halv fem en lördagmorgon vare sig man är nykter eller inte. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på din utgjutelse?
I filmen God afton herr Wallenberg är det en jude som säger "Gud har inte skapat människan, det är människan som skapat Gud. Det är det som gör henne helig, och bara det."
Det räcker så.
Det är underligt hur olika vi människor är. Jag är inte troende och har aldrig varit det. Jag föddes nog ifrågasättande och nyfiken, skulle kanske kalla mig agnostiker.
Jag tar inte del av kyrkans ritualer, att genomföra dem och att befinna mig i en kyrka skulle få mig att känna mig som den största hycklaren.
Jag kan inte ta del av människornas gemenskap om jag inte är troende och att försöka får mig bara att känna tomhet. Jag känner att pga min brist på tro så finns det ingen plats för mig inom kyrkan.
ALLA människor som jag har träffat, som kallar sig för troende/religiösa, har varit de största hycklarna och lögnarna, även prästerna. De lever inte efter budorden och deras beteende får allt religiöst att kännas som en illusion, ett hyckleri. Det finns ingen äkta tro när yta och utseende, det man visar upp för andra, är falskt.
Jag känner aldrig frid, bara ångest (för att det vore så mycket lättare att leva om man kunde tro på NÅGOT) och ilska över alla dessa lättlurade människor som inbillar sig att det finns en god Gud som vakar över dem. Ilska över hur människan över alla årtusenden har uppfunnit religionen för att kunna missbruka och manipulera andra med den.
Varför kan människor fortfarande tro på att det finns en god Gud efter allt som händer runt om i världen?
Jag är väldigt avundssjuk på de som kan tro och hoppas på att det finns en bättre värld, att Gud ska dyka upp med sina mirakel.
Du är en mycket speciell människa Margit, som inte tror men som ändå kan må bättre av kyrkans ritualer. Jag önskar att jag också kunde det...
Jag blir rörd av din text. Tro är inte att hålla med om alla dogmer, tro är mer praktisk på nåt vis. Man kan läsa med i trosbekännelsen fastän man inte klarar att tro på allt, för det är kyrkan som tror detta åt mig. Man får ta till sig det man kan, lämna det andra därhän tillsvidare.
En blind och oreflekterande tro är sällan fruktsam.
Otroligt vackert, välformulerat och intressant som alltid. Jag är själv icke troende men kan verkligen bli hänförd av att bara gå in i en kyrka. Arkitekturen och stämningen är så sjukt stark i sig att man inte behöver vara religiös för att bli berörd.
Ps. Älskar dina smörinlägg. Vad sägs om att göra ett inlägg om alla tänkbara fettemulsioner? tänker baconfett, oxtalg, kokosolja fiskfett? fågelfett? etc.
Herrejösses så fint!
/troende som knasigt nog typ aldrig går i kyrkan, men nu inser varför jag måste börja igen. tack.
Känner verkligen igen mig.
Klokt skrivet som alltid, sen om du är klok på riktigt också det vete.. ;)
Jag går också in i kyrkor ibland, men inte på högmässa, för det känns att där finns tröst och gemenskap med levande och döda. Präster jag pratat menar att man kan inte vara kristen om man intre tror på treenigheten...dumt tycker jag. Fast präster är annars bra själavårdare. Jag önskar det fanns en alternativ kyrka för oss som har kristna värderingar utan att tro på Gud eller evigt liv. Vi får be till Margit så länge ;)
Man kan väl vara kristen kulturellt sett utan att vara troende. Det finns ju många judar som bara vill bevara de judiska traditionerna utan att de anser sig vara troende. Jag är troende (kristen) men om jag skulle bygga min tillhörighet till Kristus på att jag alltid kände att jag tror då skulle jag vackla. Precis som "Kyrksyster" skriver så är det kyrkan som tror allt och jag som enkel troende säger bara ja till att bejaka detta så långt jag kan. Jag kan däremot önska att jag kunde ha den upplevelsen som du har Margit för så där påtaglig känsla har jag inte ofta. Och Lindas upplevelse kan jag bara beklaga och be för att du ska få göra andra erfarenheter av troende i framtiden. Själv har jag bilden av Kristus som den ultimate psykologen som kan förstå och bejaka oss människor till fullo men som därmed inte säger att allt vi gör är rätt. Vi troende däremot är inte på något sätt fullkomliga i våra sätt att leva, i så fall skulle vi ju inte behöva Jesus. Jag kan bara hoppas och be att alla ni som trots er otro verkar törsta efter Kristus ska få uppenbara hans närhet en dag.
Jag har inte svarat på det här blogginlägget av den enkla anledningen att jag blev lite överväldigad av mängden kommentarer det genererade på twitter, facebook och här på bloggen. Framför allt som jag kastade ut det hela i cyberrymden som en utveckling av en twitterkommentar som jag blev ombedd att skriva om.
De allra flesta har varit så förvånande positiva, och jag är glad att så många av er förstår vad jag menat.
De som mejlat elakheter av typen att jag är en äcklig snyltande låtsaskristen - grattis! Det måste vara underbart att ha en tro så stark att man vet exakt vilka som är innanför och vilka som är utanför. Det måste också vara ganska ensamt, men det är det tydligen värt.
Men framför allt vill jag tacka de av mina vänner som jag vet är hardcoreateister och som hört av sig för att säga att allt är som alltid och att det inte ändrar deras syn på mig. Jag är fortfarande samma människa om än lite mer harmonisk.
Jag är kristen men inte religös (har liksom inte tid och har tappat respekten för kyrkan men det ska ju inte påverka min tro) men jag kan känna att jag saknar liturgin. Den är befriande.
Sidor