Jag går i kyrkan. Hade min far vetat detta hade han vridit sig i skam på sin öländska köksstol där vid radion. Och eftersom sladdsyster Siri läser den här bloggen lär hon snart med ett nöjt leende upplysa honom om att "Visste du att Margit går i KYRKAN?". Han kommer häpna och antagligen ringa upp mig och - i brist på bättre sätt att uttrycka sin bestörtning och vanmakt - pika mig en massa. Retsamt, kärleksfullt, men med en hjärtskärande oförståelse i botten.

Ja, jag går dit. Varje söndag om jag kan. Ibland till vardags också. Och ändå är jag inte troende.

Låt mig klargöra det här, för människor blir så nervösa annars om man säger att man går i kyrkan. På ett intellektuellt plan är jag helt på det klara med att det inte existerar en allsmäktig Gud som en judisk stam en gång kom på för att de behövde något nytt och lite fräschare i sitt trosvardagsrum. Jag tror att den Jesus som med stor sannolikhet existerade var en subversiv bråkmakare och politisk maktfaktor men inte Guds son även om han själv eventuellt trodde sig vara det. Jag tror inte på jungfrufödsel. Jag tror inte på den helige ande. Jag tror inte. Alls.

Men ändå finner jag mig själv dragen till kyrkan varje söndag. I ungefär en och en halv timme i veckan utövar jag  det Modest Mouse sjungit om: The willful suspension of disbelief. Jag går in i kyrkoskeppet och ryggen liksom rätar sig när de romanska bågarna vecklar ur sina vingar inom mig.  Valv bakom valv oändligt, jag ofärdiga människa som är som jag skall.

Jag rabblar med i syndabekännelsen, jag läser Fader Vår, jag tar emot syndernas förlåtelse. Och framför allt, jag gör det helt utan någon som helst slags hipsterironi. För mig är det dödligt allvar. Jag gör det för att ett liv utanför kyrkan har lärt mig att jag mår bättre inom den. Jag gör det för att Gud nog inte finns, men under det här lilla andrummet finns han inom mig, alldeles oavsett resten. Jag gör det för att det får mig att må vidrigt under syndabekännelsen när jag tänker på alla gånger jag sårat människor och för känslan av att någon, rent fysiskt, lyfter ett ok från mina axlar när jag får syndernas förlåtelse. Jag gör det för att i liturgin finns den renande ritual i vilken jag hämtar kraft.

Låt oss tala om ritualer. De är till sin natur tämligen meningslösa men inte mindre viktiga för det. Meningen finns i ritualens kraft, det innhåll vi fyller den med. Och om det är det är något vi är skrämmande nära att glömma i ett samhälle så besatt av yta att vi inte kan hantera att det bör finnas något under det vi skrapar på så är det just detta. När jag går i kyrkan är det inte för att showcasa något. Inte för att instagramma eller twittra eller facefooka eller bli sedd. Jag går för att ta del av en ritual som länkar mig samman med andra människor. Över kontinenterna, bortom tiden, bortom förnuftets gränser.

När jag mina läppar formar sig till syndabekännelsen är det inte för att erkänna några gulliga smådumheter jag  kanske gjort. Det är för att jag har gjort människor illa som jag behöver tvinga mig själv till reflektion. När jag viskar Fader vår handlar det inte om att kokettera med en gudstro i en gudlös tillvaro, utan snarare om att klamra sig fast vjd en livboj i full storm. När jag tar emot syndernas förlåtelse betyder det inte att jag tror mig renad från skuld - hur skulle man någonsin? Det handlar snarare om att jag har tagit ett steg mot att  förlåta mig själv, trots allt.

Ritualer är besvärjelser i en mer standardiserad form. Ritualen är den struktur vi har när allt annat kollapsar omkring oss. Ritualer är töntiga, men de gör något med oss. De upprepar sig varje gång och i det finns både en trygghet, ett handtag och en pil mot nödutgången. De är en formel för det vi alla borde fråga oss: Hur blir jag en lite mindre dålig människa? Det handlar för en gångs skull om en makeover som inte syns på utsidan.

Alain de Boitton och Susanna Birgersson har skrivit klokt och vackert  om detta och de menar båda att svaret på den liturgiska längtan måste vara någonting annat än kyrkan. Något utomstående, utan skuld, skam och utan försoning. Jag  intar motsatt perspektiv, men är glad över att frågan ens lyfts i ett så sekulärt land som Sverige.

Mitt svar skulle eventuellt inte gillas av någon av dem: Jo. Jag tror vi behöver katedraler. Religiösa sådana. Jag tror inte på en katedral vikt åt rimlighet. För när själen skriar efter mättnad eller bara någonstans att bottna är det tron på det orimliga man behöver. Det mest fantastiska är att man behöver  inte ens tro. Det  räcker med att för lite mer än en timme acceptera att ens synder inte är så vidriga att de inte kan förlåtas. Det är en liten ventil i ett samhälle vikt åt förnuftsdjävulen på axeln som viskar att det här kommer du aldrig någonsin göra dig fri ifrån, det här är ditt kors att bära.  Men vad religionen säger dig är att du duger, i hela din ofullkomlighet. Så länge du är villig att förlåta och ta emot förlåtelsen. Sant eller ej, ibland behöver man få höra just det det.