Mycket ont har sagts om det svenska utbudet av bröd. Och till en viss del med rätta. Det är lätt att känna en viss uppgivenhet när man letar bland märkliga tillsatsstinna limpor och uppblåsta bluffbageribröd i matbutikerna. Men jag har aldrig gillat att man tagit den franska brödtraditionen som den givna förebilden, och slagit fast regler därefter: vitt bröd ska vara som baguette eller franska lantbröd, matbröd får inte vara söta och så vidare. Här i landet har vi gott om fina och unika brödsorter som följer sina egna regelverk.

I helgen avnjöt jag två svenska extremer: kavring och torrt tunnbröd. Kan två bröd vara mer olika?

Den söta kryddiga kavringen jag åt kom från Europabagarn. Detta mörkbruna bröd innehåller inga konstiga tillsatser och är så fuktig att det nästan blir löjligt. Mjölet i det har skållats, vilket gör att det kan hålla enormt mycket vatten (men jag undrar om inte brödet också blir återfuktat när det läggs i påsen, men det är bara en spekulation). Det givna pålägget var bredbar leverpastej med skivad saltgurka. Ljuvligt!

Dess motsats var Mjälloms torra Vetetunnbröd, som jag älskat så länge jag kan minnas. Detta åts med smör och kokt medvurst, likaledes ljuvligt (men även hyvlad herrgårdsost blir gott till).

En oansenlig liten smörsgåsfest i all stillhet alltså. Kavringen, mjuk som en sockerkaka, och tunnbrödet så sprött att det spricker bara man tittar på det.

Lustigt eller olustigt nog kvalade både kavring och tunnbröd in på pressens varningslistor över akrylamid när det begav sig 2002, men det är väl ingen som bryr sig om det längre.