Förklädd mat är bland det roligaste som finns. Mat som låtsas vara nåt annat än vad det är. För i tiden var det säkerligen enklare att få fatt på en gigantisk inbakad fisk som visade sig vara fågel på nåt överdådigt bankettbord. Nu för tiden är det mest de riktiga gourmetrestaurangerna som vågar leka med det förväntade.

 

Det finns lite för många där ute som gillar konceptet ”what you see is what you get”. Men inte jag.

 

Det är nog därför som jag är så kär i en mycket underlig rätt jag hittade på veganrestaurangen Lao Wai.

Simmandes i en röd mustig och ettrigt kryddstark sås med starka lakristendenser kom de in. Det såg ut som scampi. Det smakade som scampi. Det hade konsistens som scampi. Nästan.

 

Men samtligt var det något med rätten som var så lustigt annorlunda. De små rundade scampisarna var för lena och glatta mot tänderna, tuggkänslan var lite för mjuk, porös och undanglidande.

Det var nämligen sojascampi.

 

Att äta vegetarisk mat som härmar kött kan för inbitna köttätare vara en besvikelse. Om det ser ut som en rätt man känner till vill många att den ska smaka precis likadant.

Men det är fel! Hellre nya smaksensationer än att det en tam efterapning.

 

Därför äter jag till exempel helt klart hellre en saftig portabello burgare än en sojaburgare.

Den förstnämnda låtsas vara en hamburgare men är en saftig naturlig gudagåva.

Det sistnämnda är en liten förskrämd skiva som säger: ”Bry dej inte om mej, jag är nästan en liten köttbit om du bara har på lite mer ketchup”.

 

Lura mej gärna vid middagsbordet.

Jag vill inte att det jag ser ska vara det jag får. Jag vill ha mer än så.