För att komma hem skulle jag ha tagit åt höger, men av någon anledning blev det inte så. Istället körde vi vidare rakt fram, och jag svor säkert till lite. Hemrusningen efter jobbtid i Linköping är inte att leka med, alla går efter samma klocka och det kan tjocka till ordentligt på vägarna, och eftersom jag missade min avstickare var jag nu på väg huvudstupa rakt in i en seg massa av bilar i båda riktningarna. Inget drömläge för att kunna slå runt lite snabbt. Barnen där bak tittade lite omkring sig och undrade väl varför vi inte åkte raka vägen hem - kanske vi skulle åka och köpa glass?
Vi kom fram till T-korsningen ut på Djurgårdsgatan. Att ta till vänster var egentligen inte ett alternativ; det var redan tjockt i svängfilen och det fanns ändå inget bra ställe att vända på åt det hållet, jag skulle kanske kunna smita av från floden av bilar men sedan bli fast på en utfart utan större hopp att komma igenom. Till höger var nästan lika illa, att svänga runt vid Coop skulle fungera, men sedan skulle det bli samma utmaning att alls komma ut igen. Lika bra att ta tjuren vid hornen efter mitt klantiga misstag och köra vidare till rondellen ett bit fram. Där kunde jag komma runt och åtminstone vara på väg åt rätt håll.
Men Linköping är inte en stor stad, åtminstone inte så stor som din. Plötsligt insåg jag att tack vare, eller på grund av den lilla missen för några minuter sedan så var vi nu så gott som halvvägs ut till täppan. Odlingslotten i sydvästsluttningen, bland ekarna. Tänka sig. Kanske vi ändå skulle? Ta en tur dit, för att se hur det ser ut? Det hördes förvånande nog inga protester från baksätet. Vi var ju ändå nästan där. Där jorden är svart och full av maskar, och där gungan på andra sidan bäcken hänger så lockande från den höga trädgrenen. Kanske det till och med finns jordgubbar?
Så vi satte kontrollreglagen mot eklandskapets hjärta, lossade oss lite från vardagen och rutinerna. Lyssnade till knastret under hjulen när vi majestätiskt långsamt svängde av på grusvägen: ett radiobrus vi pejlade in och följde bortåt, utåt. Eklandskapet var fortfarande kargt, spretigt, svalt. Men fåglarna levde och sjöng: taltrastar, koltrastar, bofinkar. Blåmesar tjittrade och flaxade omkring bland de sprängande bladknopparna i träden. En fågel sjöng inte alls, den satt tyst vid fågelbordet och blängde överseende mot oss, stor och blanksvart som den var. -En kråka? Nej en korp. Ett praktexemplar därtill.
Vi tog en inspektionsrunda. Gräset var fullt av vårlök. Vi smakade på blommorna, som smakade vår, ärtor och gröngult. -Det är väl inte de där gula som är giftiga? Nej, svalörten har inte kommit. Inte här, inte än. Och respekten för det växande satt fortfarande i. -Gå inte på jorden, pappa! när jag tog ett kliv in i det tomma och ogrävda landet för att dra upp några strån av kvickrot som trotsat min beslutsamhet. Vi gick förbi kompostbingarna, som sjunkit ihop så fint under vintern, och som nu väntade på att ordnas upp någon långledig söndag. -Finns det getingar kvar? Nej, de är inte kvar. Konstigt förresten, det flög massor av märkligt små getingar där i somras men något bo hittade jag aldrig.
På andra sidan bäcken, efter det obligatoriska gungbesöket. Vitsippsbacken, som äntligen började göra skäl för sitt namn. Vi plockade ihop en bukett, en liten och halvklen bukett, men att plocka vitsippor är aldrig så roligt som man föreställer sig innan de kommit. -Ni vet väl att vitsippor är giftiga? Klart de visste. Sluta tjata.
Jordgubbarna hade kommit, de trängde sig upp ur jorden. Nej, det är tyvärr bara rabarberknoppar. Men snart, väldigt snart, kommer de på riktigt. Vi är nästan där. Fast just nu är det väl dags att åka hem? Samling, uppsittning, på led mot bilen, en barnhand med vitsippor (en vårlig bukett), en barnhand med ramslök och gräslök (en vacker bukett), och en pappanäve full med nässlor. -Får vi nässelsoppa när vi kommer till dig igen? Klart att ni kommer att få nässelsoppa. Det lovar jag att ni får. Men först ska vi ta oss dit. Vi börjar med att åka hem och packa.
Det kanske inte var ett livsavgörande ögonblick att missa vägen hem, men allt behöver nu inte vara livsavgörande för att betyda något. För hem kom vi till slut, och packat fick de. Nu sitter jag här i soffan med minnena färskt i behåll, och med fingertoppar som svider och kliar, för till dem jag älskar rensar jag mina nässlor utan handskar. Våren tycks vara här, och idag tog vi en avstickare in i ljuset.
