Med kaffepausens levercappucino som höjdpunkten på en redan udda dag kändes det som om allt kunde hända. Därför höjde jag knappt på ögonbrynen när Lisa, som kom instudsande med skära kinder och ett soligt leende, glatt meddelade att hon precis hade fått en kindpuss av Heston. Ja, den Heston. Som uppenbarligen kom ihåg att de hade träffats tidigare.

Hur som helst drog maratonmatlagningen vidare i högt tempo, så jag hann inte pressa Lisa på detaljer. Först ut i sista passet var en av Belgiens yngsta stjärnkockar någonsin; Kobe Desramaults, som gått via Sergio Hermans trestjärniga Old Sluis till att ta över sin mammas restaurang In de Wulf (som därefter raskt fick sin första stjärna i Guide Michelin). Kobe Desramaults lagade en dessert på gourmandinepotatis matchad med choklad och öl, och fick det dessutom att se betydligt lättare ut än det säkert var: potatis kokt i karamell på St Bernards-öl tills den fick samma konsistens som ugnsbakad banan, potatiscrisp på torkad och friterad puré med extra stärkelse, chokladsås på 75%-ig choklad med lite salt i, mjölkskinn (som verkar vara något av en specialitet för honom), potatisglass och smulat salt chokladkex - serverat med ölskum och krasse. Avsmakaren hade pincett(!) och deklarerade efter någon tugga "det här är ett av de bästa ögonblicken i mitt liv". (eventuella flyttsugna kockar i läsekretsen: In de Wulf söker just nu en till kock)

Näst ut var franske Serge Vieira, som vann Bocuse d'Or 2005 och har en restaurang uppkallad efter sig själv (här började tolken plötsligt tala franska, så klokare än så blev vi inte - men det verkar som om restaurangen är under om- och uppbyggnad). Serge Vieira vill vara ett ekologiskt föredöme, så vad han egentligen tyckte om att få matpara konserverad gåslever på burk kan man fråga sig - men han drog åtminstone uppmärksamheten till råvarans ursprung genom att deklarera att hans rätt skulle representera "en ankas liv".  Rätten bestod av en geléfylld foie gras-cylinder rullad i hackade pistagenötter, mandel, salt och kryddor ("ser ut som det vi matar ankorna med"), omgiven av tunnskivad mango, grön örtkryddsås (med spenat), balsamicoreduktion, små gröna kryddblad, mandarinmousse och rivet mandarinskal.

Sedan kom ännu en synnerligen smaklös råvara - sojamjölk - och en kock som jag inbillar mig såg lite olycklig ut ("jag blev tilldelad den här sojamjölken"); belgiske Viki Geunes från tvåstjärniga restaurangen t'Zilte . Men det han lagade såg gott ut: sojamjökskräm med fermenterad vitlök, purjo i ostronsås med ingefära, krispig grismage med marinerad pilgrimsmussla, riscrisp, stekt pilgrimsmussla, hackade rostade jordntter, med salt och vitlök, marinerad svamp och skum på smörad kycklingbuljong.

Sedan kom höjdpunkten - utdelning en hord av guldfärgade pappboxar och kände chocolatieren (eller snarare shock-o-latieren) Dominique Persoone (den leende mannen i skinjacka på bilden nedan), som rusade in på scenen och ropade "DO NOT OPEN THE BOXES! DO NOT OPEN THE BOXES!". Orsaken? En multimedial chokladmassavsmakningsupplevelseshow; Dominique Persoone gav noggranna instruktioner om precis när vi skulle börja äta vad.

• Ljudet av barnskrik och film med ljudspektrum, hjärtslag, bröst och ammande barn ackompanjerade en liten cocosboll-liknande hudfärgad kupol med röd gelébröstvårta och en pipett med tjockflytande söt vit vätska.... som konsumerades genom att man bet av bröstvårtan och sög i sig vätskan (efter en hel dag med machomän på scen kändes det mer än lovligt tacky, kan jag säga).
• En sommarträdgård och utfläktad gräsdoft ackompanjerade en mörk pralin fylld med gräsgrön, grässmakande fyllning (mer mousse än fondant), lagd på en mockaliknande gräsgrön chokladplatta. Lisas klara favorit, vi försökte få tag på fler sådana nästa dag utan att lyckas.
• Nästa moment var ett rent distraktionsmoment medan vi intet ont anande sög på mintapelsinsmakande orange klubbor - det lagades klassisk flytande kväve-glass på scenen, och när glassen var färdig tonades ljuset ner: titta på glassen, den lyser! Det var då det visade sig att det gjorde klubborna också... alla vi tusen satt där med varsin gulgrönt självlysande tunga! Nörd som jag är var min första tanke luciferin och luciferas - ett biologiskt pigment som görs självlysande med hjälp av ett särskilt enzym - och det visade sig stämma. Vette sjutton hur det gick till att få in det i klubborna, men det är antagligen en företagshemlighet: läkaren/forskaren Bruce Bryan som bidrog med de lysande råvarorna har som (patentstödd) affärsidé att sälja "novelty items" med självlysande genskaper för att finansiera forskning som förhoppningsvis kan göra det lättare att hitta och operera tumörer. Genomförandet verkar trixigt; det har varit svårt att få "färgämnena" godkända av FDA.
• Efter det kom orsaken till att Dominique Persoone fått stå och arbeta hela natten i sträck: sjöstjärnor/snäckor fyllda med ostronganache, på en chokladplatta doppad i "sand" av hackade och saltade små crisprostade babyålar. "Kompat" av video på vågor och havslukt på flaska (sånt som luktar betydligt mer parfym än verklighetens halvruttna tång). Det var ganska äckligt, men äckligt på ett intressant sätt.
• Finalen bestod av nedsläppta ballonger som fyllde salen med ozonlukt när de punkterades, till video med regnoväder och åsknedslag. Till detta en droppformad pralin fylld med sval "vattengelé". (Khymosmartin lyckades bättre med att fota i mörkret - se bilder där)

Och efter den finalen kom finalen på finalen: Heston Blumenthal, hedersgästen. Som lyckligtvis slapp göra något mer spektakulärt än att sitta i en soffgrupp på scenen och berätta om sig själv och sina idéer: att han förutom sitt kända samarbete med Peter Barham arbetar ihop med experimentella psykologer, magiker och manusförfattare för att bygga den ultimata matupplevelsen, men att han själv växte upp "not experiencing anything remotely gastronomic" i dåtidens inte särskilt matvänliga Storbritannien och att hans första betalda jobb faktiskt var när han öppnade sin egen restaurang.  Att han inte ser teknologi i köket som ett hot, utan som en möjlighet - och att han inte vill "göra gästerna till labbråttor" (läs mer hos Martin på Khymos).

För säkerhets skull kom sedan en till final; Albert Adria, som ansvarar för utvecklingen på sin brors restaurang El Bulli -som har vairt något av ett affischnamn för gelsfärer och liknande - och som den senaste tiden har hållit på med något slags neoretromimetism där han bygger vansinnigt vackra och avancerade ätbara naturbilder. Resultaten finns i boken "Natura" och visades också upp som film ackompanjerad av filmmusik från "Pianot". Albert Adria hade dessutom varit listig nog att ta med sin egna spanska-till-flamländska-tolk; en ung belgare som arbetade i hans kök.

Och sedan var det slut men inte slut; efterdrink.  LIsa drog med mig så jag fick hälsa på Heston Blumenthal (och försöka förklara vad jag sysslar med i mitt andra liv som luktforskningsdoktorand, vilket var mer än lite läskigt). Och så fick vi ytterligare tillfälle att prata pingviner med Peter Barham och hans fru :)

Och så var dagen slut, och därmed rapporteringen från Brügge (tidigare på dagen: del ett, två, tre och fyra - och ett bonusfördjupningsinlägg om teorin bakom smakparning).