[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"9146","attributes":{"class":"media-image alignright","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"167","height":"251","alt":""}}]]Fett eller fräscht. Valet är fritt. Fett eller fräscht. Själv skulle jag välja fett 99 gånger av 100. Den där sista gången har jag antingen nyss satt i mig ett halvt kilo knapriga fläsksvålar eller drabbats av en lika patetisk som plågsam släng av hat mot min naturliga kroppskonstitution. Det kan handla om själva ordet. Där jag växte upp användes ordet fräsch också om människor, eller, tja, också om kvinnor. Den fräscha tjejen var idealet vi alla förväntades sträva mot. En alldeles särskilt förtryckande kombination av utseende- och personlighetskrav. Den fräscha tjejen var lagom sportig och smal, hon hade ofärgat smink och lätt fruktig parfym och var snäll och vanlig och ofarlig och helt utan avvikande eller utstickande karaktärsdrag. Den som hyllade den fräscha tjejen tenderade också att hävda att tjejer var sexigast i jeans och t-shirt. Vi pratar om den antiseptiska kvinnligheten. Freud skulle jubla. Den fräscha tjejen väljer alltid en fräsch sallad framför en rejäl bit kött eller en korv. Den fräscha tjejen är i själva verket ofta light-vegetarian, hon tycker att kött är lite, ja, ofräscht. Den fräscha tjejen äter definitivt inte inälvor. Den fräscha tjejen är förstås ytterst mottaglig för det som kallas ortorexi, den ätstörning som i så mycket präglar de tongivande delarna av hela västerlandet. Det sjukliga begäret att leva nyttigt, att vara hälsosam, att vara smal för att man är hälsosam, att sky fettet som kolera, att se ätande av sånt som är gott som att ”synda”. Det där med lagom sportig och smal ska alltså ses som att man inte ska vara så smal att det i sin tur blir ofräscht. Men smal, det ska man förstås vara. [[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"9147","attributes":{"class":"media-image alignleft","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"210","height":"153","alt":""}}]]Nu blir man ju inte ens smal av att leva på fräscha sallader. I alla fall inte om man inte var det från början. Numera finns åtskilliga studier som visar att fett som sådant inte alls är onyttigt och att det inte är antalet kalorier som man stoppar i sig som ensamt avgör kroppsformen. Själv jag tror inte ens att det bara handlar om omega-3 och -6 och enkelomättade fettsyror och sånt som bevisligen är bra för kroppen. Jag tror att en fixering vid ett hälsosamt, fettsnålt eller inte, ätande i sig är ohälsosamt. Jag tror att det på sikt skalar bort den inre kroppsliga kompass som förklarar när man är mätt, när man har ätit lite för mycket fläsksvål, när man inte ska äta mer choklad för att man faktiskt inte egentligen vill ha mer. [[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"9148","attributes":{"class":"media-image alignright","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"167","height":"215","alt":""}}]]Det leder till att den tvångsmässigt hälsosamma personen utmärkt väl kan peta bort skinnet från den perfekt knaperstekta kycklingen för att det är för fett bara för att senare på kvällen goffa i sig en hel liter sötsliskig industriglass. Om man har den där inre kompassen kan man å andra sidan förstås utmärkt gärna så här års välja en fräsch sallad. Mathias Dahlgren hade exmpelvis grissallad på menyn i matbaren rätt länge. Fräscht! Är fräscha sallader en nödvändighet eller ett hot mot samhället som vi känner det? Utgjut dig här!