Vi hade frityrorgie i helgen hos några kompisar. Budet var: ta med allt som går att lägga i kokande olja och kom. Vi gick loss på några krispiga gyozas (eller ja, de var ju inte krispiga när vi köpte dem, snarare bleka och frysta) samt några thailändska fiskkakor. Och så lite fast tofu. Vi kunde inte heller hålla vantarna borta från några superkitschiga minipack jello med yoghurtpärlor i, även om de inte var lämpliga att fritera.

Gyozasarna var fina och hade bra toner av lotusrot, ingefära, vårlök och annat gott. Som så många sådana här prylar var de också matade med msg för den där extra asienboosten. Bäst var ändå fiskkakorna, som smakade mycket av koriander och kaffirlimeblad.

 Men efter att ha ätit de små runda fiskkakorna fick jag något av värden med precis samma runda form. Jag doppade i soya- och citrussåsen, tog ett bett av den platta cylindern och stannade upp. Jag försökte fundera på vad i hela friden det var jag åt, försökte fånga smaken. Smaken var något metallisk och knepig, lite sötsliskig, jolmig och skum i största allmänhet. Efter nästa tugga insåg jag vad jag åt - skivad falukorv doppad i frityrsmet. Kompisen som hade gett mig den stod där med ett illivilligt leende.   

Det är konstigt med något så allmängiltigt som falukorv. Eftersom det är så galet välbekant tänker man inte ens längre på hur det egentligen smakar. Det är ju liksom falukorv. Här var jag tvungen att känna efter exakt vilka smaker som spelade på tungan. Och när jag tänkte på det spelade de ganska illa.

Jag vet att falukorv är lite helig ko med sitt gamla hederliga kulturarv och bla bla bla. Men nej, jag tror inte att jag kommer att äta falukorv med samma vardagliga glädje nästa gång jag får det. Det är en loj, gummimjuk grårosa korv utan struktur och med en konstig fadd metallisk smak. 

För övrigt passar den inte alls till citrussoya.