Glassvetande #1: Att mörda en glass
[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8077","attributes":{"class":"media-image alignleft size-full wp-image-250","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"267","alt":""}}]]I förra veckan åt jag en liten hutlöst överprissatt bägare dyr glass av finare märke - och det var en av de värsta glassupplevelserna i mitt liv.
Istället för smekande len svalka i munnen möttes jag av en seg, krasig isig massa som lämnade grusiga rester på tungan. Och längst ner i botten på glassbägaren fanns drygt en centimeter is (se bilden).
Kanske var det lite väl optimistiskt att köpa snordyr glass ur en pyttig frys i en liten kiosk som bara har öppen under stora mässor - sannolikheten att den glasen inte gick åt särskilt fort, och därmed fick åka många varma vändor in och ut ur något avlägset fryslager, var nog hög. Jag borde ha vetat bättre men skyller på värmen.
Glass är i princip vatten med väldigt mycket partiklar i - fett, sockerarter, proteiner - och har därmed en betydligt lägre fryspunkt än 0 grader. Vill man äta upp all glass på en gång är detta bara trevligt; det innebär att glassen är delvis ofryst och (någorlunda) mjuk och skopbar redan vid -16, som påstås vara den normala ättemperaturen för glass, istället för helfrusen och ishård (andelen luft i glassen spelar såklart också in i hur konsistensen upplevs).
Men vill man frakta glass i en lång osäker fryskedja från fabrik till fordon till lager till fordon till affär till fordon till hemmafrysen - då är det mindre kul att den har så låg fryspunkt. Redan några få upptiningar och nerfrysningar kan göra glass märkbart sämre - även om den håller sig långt under nollgradigt hela vägen.
När glassen värms upp frigörs vatten som sedan fryser fast på redan befintliga iskristaller när glassen kyls ner igen. Nästa gång tinar de minsta iskristallerna snabbast, medan de största iskristallerna delvis blir kvar och byggs på av det frigjorda vattnet vid nästa fryscykel. Några omgångar av detta leder till att glassen får en läskigt isig struktur.
Den listiga läsekretsen har säkert insett det som verkar vara mångas standardsätt att konsumera glass - låta förpackningen tina mjuk på köksbänken, skopa ur lite, frysa om, repetera - därför inte är särskilt optimal. Åtminstone inte om man äter småportioner ur stora burkar.
Vid riktigt hård glassmisshandel kan vattnet i den upptinade glassen - uppenbarligen - rinna rakt igenom och lägga sig på botten som ett islager vid nästa frysning. Med bieffekten att den kvarvarande glassmassan blir seg, isig och så pass koncentrerad att laktoset i den uppmuntras ytterligare i sin naturliga tendens att kristallisera. Laktoskristaller smälter saktare än resten av glassen, och ger glassen en sandig känsla på tungan.
Även i mindre misshandlad glass kan kristallisering av laktos vara ett stort kvalitetsproblem. Laktos kristalliserar när koncentrationen av det nått över mättnadsnivå - något som är ganska lätt att åstadkomma i glass, eftersom glass som förvaras i vanliga frystemperaturer ofta är delvis ofrusen, och det bara är koncentrationen i den ofrusna delen av vätskan i glass-smeten som spelar in. Ju kallare glass, desto mindre fri vätska för laktoset att vistas i, och desto större möjligheter för laktoset att kristallisera. Lyckligtvis blir också den ofrusna delen av glassmeten segare ju kallare den är, vilket gör att laktoskristalliseringen går väääldigt långsamt - med lite tur så pass långsamt att kristallerna inte hinner nå märkbar storlek (ungefär en sjuttiondels millimeter) innan glassen blir uppäten.
Så vill du inte mörda din glass, håll den stenfrusen på väg hem från affären, och tina den så få gånger som möjligt. Men framför allt: låt bli att köpa redan misshandlad glass, och undvik särskilt glass ur små skraltiga frysar som håller för hög temperatur. Åtminstone om den är dyr.
Kommentarer
Men den "hushållsglass" som man köper numera håller ju t o m konsistensen när den smälter, den flyter ju inte ens ut! De har ju tillsatt så mycket konsistensgivare just för att folk skall kunna frysa om den, att det i sin tur ger läskig glass är en annan sak.
Kurt: precis. Man får, något hårddraget, välja mellan enkelt handhavande och få tillsatser... men det handlar också mycket om fetthalt och kompensation för lite fett. Vilket jag kommer ta upp i nästa post i serien.
Sidor