Guava: Is that a superfruit?
Inför min första resa till Mexiko, i juni för tio år sedan, gick jag omkring och drömde om pithayafrukt. Jag älskar pithaya, men köper den ytterst sällan här hemma eftersom den kostar flera hundra kronor kilot. Men hur som helst hade jag Frida Kahlos färgsprakande stilleben på näthinnan och såg fram emot möjligheten att få frossa ohämmat i närodlad kaktusfrukt. De förhoppningarna grusades tyvärr raskt, pithayan var helt enkelt inte i säsong.
Den här gången då, nu när vi åkte i december? Nej, inte nu heller, säsongen börjar först i mars. Men färsk guava serverades däremot till min stora glädje på frukostbuffén.
Jag hade aldrig smakat färsk guava förut, bara i form av marmelad och juice, och av någon anledning hade jag för mig att de konsistensmässigt skulle påminna om den köttiga papayan, men det gjorde de inte alls. Snarare ett mjukt kvittenäpple. Smaken var heller inte överdrivet söt, det var just den där friska, parfymerade tonen från juicen som slår igenom. Kärnorna var knapriga men ganska harmlösa, så jag brydde mig inte om att pilla bort dem.
"Is that a superfruit?" frågade mig en nyfiken amerikansk hotellgäst och jag sa att visst, det kan man nog kalla den, för guava är en av de mest c-vitaminrika frukter som finns och innehåller dessutom a- och b-vintamin samt mineraler. Den mexikanska guavan var relativt liten och som du ser på bilden ljusgul i skinnet med röd pigmentering. Innanmätet var vitt, som ett äpples, men jag har sett asiatisk guava som skiftat i rosa.
Eftersom guava dessutom innehåller mycket pektin är den väl lämpad för marmeladkok. I Mexiko lagar man en slags guavapastej, ate de Guayaba, som påminner om membrillo och äts på liknande sätt till ost.
Jag köpte en bit ate på flygplatsen i Cancún. Pastejen var fastare än membrillo och smakade mest torkat äpple. I ärlighetens namn vet jag inte om jag tycker att den är så rolig till osten rakt upp och ner, så jag tänkte att jag kanske skulle ta och använda biten tillsammans med cream cheese och fylla små smördegsbakelser med, som i kubanska pastelitos. Återkommer om resultatet.
Just det - jag har skaffat en gilla-knapp. Den får ni gärna klicka på om ni vill ge feedback på det ni läste men inte orkar lägga ut texten i kommentarerna.
Just i januari brukar många av oss kompensera det utdragna julglufsandet genom att hålla nyårslöftena och äta bättre. "Bättre" är egentligen ganska flummigt uttryckt eftersom det betyder helt olika saker för olika människor. Men låt oss i alla fall komma överens om att grönkålen prickar in de flesta trenderna just nu: säsongskorrekt, prisvärd, närproducerad och otroligt nyttig. Så har den också hajpats i varendaste mattidning denna vinter (av mig med, i Äkta Mat). Jag kan bli lite trött på alltför stora mathajpar, men i fallet med grönkålen så tycker jag snarare att det var på tiden att den dammades av (för ett par år sedan försökte jag sälja in grönkålsrecept till en större tidning och fick svaret: "Neeej, det där är ju bara något ni äter nere i Skåne"). Av alla nya, populära användningsområden är jag något skeptisk till grönkålsjuice. Nyttig, absolut, men jag föredrar lätt tillagad grönkål. Det är då pepprigheten dämpas och de andra smakerna kommer fram. Inte heller blir jag lockad av råkostsallader med hela, yviga grönkålsblad. Visst ser det snyggt ut på bild men för min del skulle jag då lika gärna kunna slänga mig ner på gräsmattan och tugga grönfoder. Hellre då frasiga grönkålschips. Det mest positiva som hälsotrenden bidragit till är att rekommendationen om tillagningstider förändrats. I äldre recept kokades kålen sönder och samman, dels för att undvika flatulens, dels för att äldre sorters grönkål hade tuffare textur. Idag säger forskare (
Men galna människa: först bloggar hon inte på flera veckor, sedan sätter hon sig och gör ett inlägg på självaste julaftons morgon (huvudrusk).
Det är alltid bra att hålla vad man lovat. Ibland tar det lite tid, men efter drygt ett och ett halvt år tänkte jag nu ge min vän F receptet på den där ananaskakan som han bad mig om en tropisk natt i augusti förra året.
I veckan hade vi roligt i en lång facebook-tråd åt 
Nej, ibland önskar man att pr-avdelningar lade band på en del av sin kreativitet. Matskriverier i tidningar är ofta förenat med relevant nyhetsbevakning, där nyheterna många gånger skapats just av livsmedelsföretagen. En på sätt och vis nödvändig symbios, men gränserna är suddigare än någonsin.
I hyllan längst ner, under äppellådorna, på Råbytorps gårdsbutik hittade jag dem, och jag trodde faktiskt att tvillingarna behagade skämta med mig när de påstod att de var odlade i trädgården intill. Så stora, svenskodlade kvittenfrukter har jag nämligen aldrig sett förut, den minsta vägde bortåt halvkilot, som de turkiska brukar göra. Trädet var drygt femton år gammalt och gav en åtta-tio lådor stor skörd varje år. Förra hösten köpte Noma upp hela klabbet, men den här gången såldes de till oss vanliga dödliga. Jag köpte genast fem stycken och klappade lite på skalen, där luddet fortfarande fanns kvar.
Comments
För sitt tjusiga utseende så är de ändå rätt smaklösa, pithaya. Men de smakar kanske annorlunda om de får mogna i sol på trädet ifråga istället för att transporteras med flyg runt halva jorden.
Jag har fått tag i några då och då som hade mer utvecklad smak, men visst hade jag hoppats på solmogna! Har du smakat guava på någon av dina långa resor?
Pithaya har jag aldrig smakat. Guavajuice drack vi ofta i Colombia och jag brukar köpa den här hemma också. I samma land serverades vi Bocadillo (en riktigt söt guavapasta) och arequipe (dulce di leche) med ost. I Colombia kan man också köpa barnmatsburkar med puré och det lär tydligen vara mycket hälsosamt.
Den färska frukten har smakat sisådär när jag fått fatt på den, men jag antar att den är känslig för lagring. Papaya är ju gudomligt i de länder där den odlas, men jag har alltid blivit besviken när jag köpt den i Sverige.
Skoj- det finns superfoods,superfruits, superfats, osv. Generellt tror jag att ju mer "exotisk" vi uppfattar en frukt/bär desto mer hyllar vi den som super. Och visst finns det massor av råvaror som vi låt oss säga för 5 år sedan inte kände till men som idag är ett måste i varje supermedveten människas kost. Nyhetens behag för våra smaklökar kanske? Trevligt att hitta en väg ut från det standardiserade fruktochgrönt-träsket med äpple, banan,apelsin och gurka som ledare.
Pitaya tror jag är godast i drinkar........Pitayamojito tex.
Inger: Guavapuré hade verkligen förgyllt många tårtor. Jag har lite fler sötsaker med hem, ska plocka fram dem så småningom.
Eva: Hon behövde tydligen en etikett för att våga prova. Pithayamojito? Ja den blir ju helt klart exklusiv :)
Här är ett recept på pastelitos de guayaba på min blog som existerade under ett par veckor 2006 ;) Helt okomplicerat med färdig smördeg och färdig guavapasta: http://maracuyafood.blogspot.com/
Rosa guava finns också i Latiamerika förresten! Gott gott (och bra när man har diarré). Min man äter dem gärna helt gröna. Åh...nu längtar jag till Kuba!
Tack Maria, då ska jag pröva ditt recept! Intressant med den stoppande effekten.
Anna: jag drack mest guavajuice i Indonesien men jag minns inte att jag har direkt ätit en guava.
Jag har ätit pithaya på plats i Vietnam, men det var tyvärr mer yta än smaksensation även där. Den smakar helt enkelt inte knallrosa utan bara vitt med svarta prickar.
Guavaträd är dessutom perfekta klätterträd!
Vill minnas att de jag stött på i Etiopien var grönaktiga med rosa innanmäte, fast då plockades de ofta lite omogna tror jag. Fanns även guava på markanderna i Laos, men de i Etiopien var godast.
Härligt, Patrik - se där var väl en näthinnedröm om något i januarimörkret? Att klättra upp i ett etiopiskt guavaträd och bara äta.
Hej! Jag har förgäves sökt efter guava - färsk, frusen, på burk etc - på stan, på nätet...
Jag bodde för många år sedan ett tag i Nigeria, Västafrika. Där växte det ofta guavaträd i trädgårdarna, så även i min svärmors. Några år senare var sönernas favorit guavamarmelad som jag köpte på Alternativ Handel i Göteborg. Jag tror att det var Sackeus / Eguale? Har också för mig att det var ett kvinnokooperativ som tillverkade marmeladen. Jag har tyvärr glömt i vilket afrikanskt land... Södra Afrika, möjligtvis Zimbabwe? Men, en dag fanns inte längre vår älskade marmelad att köpa!? Pojkarna undrade var "farmors marmelad" hade tagit vägen... Fick höra att tillverkningen hade upphört pga lokala oroligheter... Tyvärr verkar det som om de aldrig har kunnat återuppta sin tillverkning i kollektivet. I alla fall inte tillräckligt för export? Så tråkigt, det känns ju alltid bra om man kan bidra på något sätt! Dessutom saknar vi ju den goda marmeladen...
Som sagt, jag har försökt hitta nå'n ersättning, men utan resultat. Torkad guava bland naturgodis, ingen favorit. Ibland ser man det som ingrediens i smoothies och juicer. På nätet har jag hittat guavapuré, men det har varit hos grossister och icke för försäljning till privatpersoner. Om det inte längre tillverkas marmelad som man kan köpa i Sverige, tänkte jag att man kanske kunde försöka att göra egen, av färsk, frusen eller konserverad guava.
Är det någon som känner till återförsäljare på webben eller rentav i "storstaden" Göteborg?
Säkert rätt dyrt per kilo, men det skulle vara kul att testa ändå!
Mvh, Christina
Pages