Man kan tro att det är en ren njutning att sjunka ner i sin egen säng. Men för Olle är det mest en plåga. Och det är mitt fel.

För när Olle blir så där skönt sömning och kryper ner under varma täcken varar den loja sömndvalan väldigt kort.

Han vaknar till, spänner blicken i mej och säger med låtsasbarsk röst:

"Boel, har du ätit i sängen igen?"

"Nejdå." piper jag oskyldigt.

"Boel..." säger han uppmanande.

"Ja, men bara litegrann. Pyttelite."

"Lite chips kanske?" säger han och börjar borsta bort smulorna.

"Jaaa.... Kanske det. Men bara väldigt lite" säger jag till mitt försvar.

Jag har nämligen en helt fruktansvärd ovana. Jag fullkomligt älskar att äta mat i sängen. Ja, du läste rätt. I sängen. Allt som går att äta sittandes i sängen äts också i sängen. När jag är ensam. För jag och Olle är ju sambosärbos och ses mest på helgerna. Och när man är ensam kan man äta lite vad som helst och lite hur som helst tycker jag, näsvis som jag är.

Problemet är ju egentligen inte själva sängätandet. Olle är knappast den som bangar våfflor med grädde och dadelsirap bara för att det äts i sängen.

Problemet är om sanningen ska fram att jag är hämningslös och urskiljningslös. Möjligen även dumdristig. ALLT går att äta i sängen enligt mej. Även saker som smular bara man tittar på dem. Riskakor, knäckemackor, chips, halva, crostini, nachos och salsa...

Jag vet att jag borde hålla mej till saker som inte smular. Men njutningen i att sätta tänderna i en kanelknäckemacka med lagrad ost när man ligger där och läser i sängen under varma täcken är otroligt skön.

Olle må kalla det smulor i sängen.

Jag kontrar och kallar det matpeeling. Det är säkert bra för huden på nåt vis.