Vi tänkte börja veckan bra. Så där nästan löjligt soligt och kvittrande. Vad sägs om att aktivt bidra till världsglädjen? Vi slår ett slag för komplimanger. Inte sliskigt sackarinsöta utan äkta vara. Det är gratis, roligt och gör inte ont. Allt som behövs är lite eftertänksamhet.
HANNA: Idag när jag gick upp på morgonen så var jag typiskt måndagsgrinig. Det låg frukt i kökshon och det låg saker på köksbordet som inte ska vara där. Jag började plocka bort det medan jag muttrade: "Varför kan inte folk ta bort saker från det jeeevla bordet varför ska jag göra det, jag som har den här skadan som gör att det gör ont att använda högerarmen muttemutter och ändå måste jag ta bort andras grejer muttermutter och inte kommer någon tacka mig för det heller! Muttermuttermutter."
Sedan drack jag mig morgonkaffe och blev på bättre humör, satte på låten Compliments av det norska bandet Kollektivet och började skratta gott åt mig själv. Men det är fortfarande inte osant. Vi alla behöver komplimanger, för stort och smått, för även om det är en vardagsgrej att gå upp och fixa med grejer och sedan ta tag i sakerna för dagen så faktiskt, vad duktiga vi alla är som gör det. Oavsett om vi går till vårt jobb eller om vi är sjuka och lyckas med små saker i hemmet. Varje gång man gör något som man inte tycker är kul så är man ju ändå rätt duktig för att man gör det, oavsett förmåga. Kanske är det inte så fel att önska sig lite komplimanger?
Då jag kommer med ett temaorienterat julklapptips i digital form varje dag så försöker jag komma på vad jag kan tipsa om på temat komplimanger. Men jag återkommer alltid till samma sak: Komplimanger är gratis och du utformar dem bäst själv. Då jag bland annat är illustratör så tycker jag om att visa att jag verkligen tycker om någon och uppskattar dem med teckningar. Ibland är de fula, ibland fina, oftast lite roliga. Det är väldigt sällan bara fina porträtt, utan jag försöker väva in aspekter av deras person så att personen märker att jag verkligen uppskattar vilka de är. En sån present betyder mycket för folk, vilket kanske är varför Lisa använde det här roliga porträttet jag gjorde av henne på hennes födelsedag som sin Facebookheader under ett bra tag, vilket också var en mycket värmande komplimang till mig!
Jag vill också passa på att ge komplimanger till några andra som verkligen förtjänar det.
Smärtkliniken på St. Görans Sjukhus. Den 5:e januari blev jag sjuk, och som följd så fick jag ett antal skador i muskler och nerver. Det har varit en lång och knepig resa i vården för inte hade min kropp vett att bli sjuk på ett normalt sätt, nä, den var tvungen att bli sjuk på ett sätt som ingen läkare jag träffade kunde svara på ordentligt. Alla skador bekräftades med röntgen och undersökningar men ingen hade svar på varför jag fick dem. Tillslut kom jag till Smärtkliniken på St. Görans och fick träffa läkaren Lotta och fysioterapeuten Lotta (Lotta och Lotta är awesome!) och sedan dess så har jag faktiskt börjat bli bättre. De förtjänar så mycket komplimanger. Tack Lotta och lotta, ni är fantastiska!
Jag vill ge komplimanger till min fantastiska mamma Kjerstin. Under hela perioden när jag har varit sjuk så har hon skött allt som jag inte kan sköta. Hon har gett mig mat och vatten när jag inte ens klarat av sånt, hon har tvättat mina kläder, hon har hjälpt mig när jag har svårt att ta mig upp och ner till badrummet för att duscha. Hon har följt med mig till sjukhuset när jag inte kunnat gå själv. Min mamma förtjänar så mycket komplimanger varje dag.
Jag vill ge komplimanger till Ida Östensson och alla andra eldsjälar på FATTA som sliter något otroligt med att göra Sverige till en bättre plats. Ni arbetar så hårt och får ta emot så mycket skit av folk som bara bestämt sig för att hata er för att ni är feminister. Ni förtjänar pepp och komplimanger varje dag.
LISA: Jag är uppvuxen i en mycket varm, kärleksfull och knasig familj. Vår uppfattning om ett lyckat aprilskämt är att katten blivit överkörd. Nåja, kanske inte lyckat just då, men i efterhand har det blivit en rolig historia. Man bryter ihop, grälar, förlåter, går vidare. Snart skrattar man åt det. Men det tog långt upp i vuxen ålder innan jag förstod att man faktiskt bör vara trevlig mot folk och att brutal humor nästan bara fungerar på trygga människor som vet att de är älskade. (Ibland får jag återfall, i regel orsakade men inte ursäktade av min kroniska smärta.) Typ tio komplimanger för varje reprimand. Minst. Nu lutar jag mer åt proportionen 50:1. Kanske bör antalet år man levt avgöra först siffran? Största komplimangen jag fått på senare tid är att Hanna Fridén, som är allmänt awesome och en av de klokaste jag vet, velat göra den här knasiga kalendern med mig.
Klumpiga eller oönskade komplimanger kan däremot vara direkt förolämpningar. Som den där gången en prydlig skäggig man på flyget hem från Madeira bjöd mig på en kopp kaffe. Och när jag glatt tackade, väste att det var för att han blivit så kåt på mig tidigare när jag åt cherimoya. Han trodde säkert att jag skulle bli smickrad, men jag ville faktiskt inte ha hans kåthet till mitt kaffe.
Annars är det ett hett tips att ge folk komplimanger för vad de gör och vad de betyder för en, inte för hur de ser ut. Välj ut detaljer, så att personen känner sig sedd och bekräftad. Visst blir man glad att höra att maten var jättegod, ännu gladare blir man när kycklingens saftighet eller tofuns krispiga hölje uppmärksammas lite extra.
Så sätt igång och ge varandra komplimanger. Vänliga, äkta och genomtänkta.
Jag vill börja med att ge en komplimang till David Back som tog på sig att återuppliva Taffel. Han råkar vara en av Sveriges bästa matfotografer och jag har beundrat honom så länge på avstånd att det är roligt att få göra det på riktigt nära håll nu. Hans bilder har en så speciell identitet att man oftast kan gissa att det är just han som tagit dem. Ett slags svalt, men intimt lugn. Han är dessutom en fröjd att arbeta med och snabb som tusan. Anlita honom!
Härmed levereras en komplimang till Lena Ilkjaer som är redaktör för nördtidningen White Paper och White Guide. Hon är inte bara enormt kunnig och en skicklig skribent, utan också diplomatisk och allmänt rättskaffens. Många inom matvärlden har alltför stort ego för att se sin gärning i ett större sammanhang. Lena är raka motsatsen.
Sen vill jag slänga iväg en komplimang till Zeina Mourtada som driver en alldeles ljuvlig blogg, med mat människor verkligen vill laga. Jag önskar ibland att jag hade samma potential att bli folkkär, men jag är ju den jag är.
Den finaste komplimangen är förstås när någon vill laga mat åt en, i synnerhet när man jobbar med mat, vilket gör folk en smula förskräckta. Sanningen är att de flesta som arbetar med mat är löjligt tacksamma att bjuda på middag, eftersom de är redigt trötta på sin egen mat. Nedan finns lite recepttips på grejor av mina Taffel-kumpaner som jag gärna vill att de lagar åt mig. Hint, hint. I synnerhet knäcken med maraskasirap har jag varit sugen på i åratal.
Vill ni ge oss en komplimang? Dela inlägget!
