Gillar du att ge råd? Är du bra på att ge råd? Är du helt jättestensäker på att andra tycker att du är bra på att ge råd? Är du superdupersäker på att personen verkligen vill ha ens ett bra råd just nu? Och av just dig? Frågorna vi borde ställa oss oftare. Två stycken inbitna rådströsslare begrundar sina synder och försöker hantera sina problem. Tipsa gärna om vad de kan göra bättre. Eller inte!
HANNA: Har ni hört ordet killgissa? Det har ni säkert, men för er som inte vet, det här är att killgissa:
Det är alltså en situation när någon ber om hjälp, och man, trots att man inte besitter stor kunskap i frågan, liksom försöker gissa sig fram till vad som gäller. Oftast med mycket god övertygelse. Det är, med andra ord, ett superdåligt råd.
Jag är en killgissare, eller jag var i alla fall. Ni ser, varje gång någon vill ha hjälp med något så blir jag superexalterad och tänker: "Jag vill! Jag vill! JAG VILL GE RÅD! Hallå välj mig, mig mig! Titta på mig jag är smart! VÄLJ MIG! Gilla det jag säger!" Nu, jag fantiserar inte fram ett råd från den knapra info jag redan har i min hjärna som "känns" rimligt, det är bara för irrationellt och galet. Jag sätter mig ner och googlar och börjar läsa på. Det spelar nästan ingen roll vad det handlar om. Jag ska hitta lösningen och jag ska ge världens bästa råd. Det må ta mig hela dagen, det må vara så att den här kunskapen om brobygge, brunngrävande eller äppelträd är fullkomlig poänglös för mig i resten av mitt liv, men jag ska baske mig finna svaret.
Det finns en hjälpsam och sympatisk aspekt av det här, men det är fortfarande rätt ofta rätt dumt, för oavsett hur bra jag är på att leta fram information, så kommer jag i det läget sakna den grundkunskapen som krävs för att jag kunna värdera den information jag hittar. Jag vet inte vilka källor som är bra eller dåliga, jag vet inte om det jag hittar visats sig vara falskt i ett senare skede och risken att jag ska blanda ihop saker är rätt stor. Så även om jag tycker att mitt råd är superbra så kommer det i ett sånt läge oftast vara jättedåligt.
Ni ska också få mina topp tre irriterande rådgivande gissare. Jag förstår ivern bakom det, alltså, och jag ser med all tydlighet att det är fullt av exalterade killgissare där ute. Tack vare dem så insåg jag hur irriterande jag själv var så att jag kunde sluta ge världens sämsta råd. Tack för det i alla fall!
1. Sjukdomsgissare. Ibland skriver jag på nätet att jag är sjuk eller att jag har ont någonstans. För att man liksom vill prata av sig och få lite mysig sympati. Men det blir inte alltid så trevligt för väldigt ofta dyker det upp en massa sjukdomsgissare som har någon slags projicerad hypokondri. De går inte runt och pratar om att de själva är döende i någon obskyr sjukdom: Men de berättar gärna för andra att de är det. Då jag är en person som lätt får kraftig ångest om någon gissar på att jag helt plötsligt fått en blodpropp i halsen och kommer dö, så är inte detta särskilt uppskattat.
2. Teknikgissare. Ibland vill jag också skriva av mig när något gått åt helvete med en dator jag har. Detta drar jag mig dock för numer, då det alltid dyker upp killgissare och mansplainers som hittar på vad som är fel på min dator och sedan fortsätter med att förklara hur jag löser det. Senast hade jag ett glapp till skärmen, och jag skrev av mig av stilen "Hatar min dator, funkar inte till något, argerhgrhgrgr" och jag fick följande dåliga råd som inte hade något med mitt problem att göra: Skaffa ett virusprogram, finns gratis, här (länk). Ominstallera Windows. Rensa din BIOS. Sedan fick jag också ett råd som skulle sabba hela min dator om jag faktiskt gjorde det, vilket var ett typiskt råd från en gissare som verkligen inte borde ge råd på något de inte kan.
3. Dietgissare. Jag har en tarmskada sonm orsakar rätt mycket problem. Det gnäller jag också på ibland. Nästan varje gång dyker det upp någon som undviker kolhydrater och börjar predika om hur jag borde äta LCHF och hur kolhydrater är det mest onda som finns. De säger att jag ska äta kött, fett och undvika socker. Detta är den mest farliga kosthållningen som finns för en person med min skada, men dietgissarna tror att alla har samma behov och att just deras diet är optimal för alla.
LISA: För en tid sedan tjatade jag på en kompis att hen skulle fria till sin käraste. En hel middag. Typ tolv rätter. Sedan fortsatte jag samlevnadsrådgivningen i CAPS LOCK på chatten. Kanske hade jag druckit champagne. Han svarade inte. Jag är alltså knappast rätt person att uttala mig om hur man ska ge goda råd. Jag är ett pucko på att ge råd. Utom när det gäller två områden. Skrivande och matlagning. Förmodligen delvis för att jag älskar båda aktiviteterna. Dessutom är jag enormt entusiastisk vad gäller andras försök. Det finns ingen maträtt, ingen text jag inte hittar försonande drag hos. Och goda råd funkar nog bara om man som rådgivare vill att något bra ska bli bättre. Men jag vill tro att jag ger ganska bra råd när det gäller skrivande och matlagning.
Eftersom vi redan avhandlat komplimanger, och hur viktiga de är, kan vi konstatera att det är bäst att börja sig med att koncentrera sig på det man gillar först. Visa att man gillar det.
Sen är det väldigt viktigt att inse att det inte finns facit när det gäller mat eller skrivande. En rätt kan vara god på väldigt många olika sätt. En text kan vara ordknapp eller minutiöst utbroderad. Både texter och maträtter kan vara bra i minimalistiska och överdådiga versioner. När jag själv lagar och skriver tar jag alltid i lite för mycket. Motstår aldrig en extra krydda och avstår aldrig från en billig ordvits. Vräker på med alliterationer, umami och rajraj. Men med åren har insikten kommit: folk måste få laga och skriva på det sätt som är rätt för just dem. Man ska inte tafsa för mycket, inte ge råd som gör dem till kopior av en själv (om de är dumma nog att följa råden).
Så det bästa råd jag kan ge om att ge råd är att inse att det inte är sig själv man ger råd. Man kan ge några olika alternativ, förklara lite om matlagningens kemi och dramaturgisk struktur. Så nu ska jag ge några knep hur man kan börja en text om mat.
• Brassa på av bara satan! Väck känslor. Ta med läsaren till en plats där hen upplever något: smaker, dofter eller känslor. Trampa inte vatten, dyk ner med ett plums.
• Förvirra genom att göra något oväntat. Man kan börja med en kapybara. Ett skämt. Hollywoodstjärnor. En ordväxling. Något irriterande. En ursäkt, men helst inte en allvarlig.
• Inled helst inte med ett citat. Risken finns att det är uttjatat till leda. Eller ännu värre -- att den skimrande pärlan som tillhör någon annan blir det bästa i hela texten. Hur kul är det? Eller så inleder du med ett klassiskt citat du går i polemik med och dissar. Fördelen är att den du lånat det odödliga citatet av är död och inte kan bjäbba tillbaka. Du vinner!
