Det är en nåd vi får uppleva ute i skogarna nu. Hösten har varit vansinnestorr på många håll. Den svamp som trots allt klarade att ta sig upp blev förvandlad till ett gråsvart slem av några rejäla frysnätter. Efter de där kalla oktobermornarna trodde jag nog, och säkert många med mig, att det var slut för den här gången. Men se, nästan sommarljumma dagar och några välbehövliga regn senare finns det chans att höstsvampen får en sista chans, och vilken chans sedan.

För några veckor sedan var trattkantarellerna bara spretande zombiefingrar, sönderfrysta och ihoptorkade. Längst ner i mossan kom nästa generation krypande, på väg upp mot ett osäkert öde, som ändå blev rätt bra till slut. Då hittade jag inte mer än några nävar plockbara trattkantareller, några nyuppkomna fläckkantareller och någon enstaka frostvaxing. Nu är läget nog ett helt annat och jag ser fram mot en räd innan den riktiga höstvinterkylan sätter in, efter trattkantareller och blåmusseroner och allt annat jag kan lägga mina feberskälvande händer på.

Den råa kylan i senhöstskogen är rent välgörande, den kryper in under halsduken och liksom slingrar sig in, fingrar sig in och griper om själva skelettet. Det är nu, sent på hösten som jag kommer allra närmast naturen, som den kan ta sig in i mig lättast. Den pastorala sommaridyllen är långt borta, fågelsången bara ett minne, blomsterprakten ett hån. Här och var står någon koltrast och glor, och rätt vad det är vrålar en nötskrika till lite slumpmässigt, som om något obeskrivbart mörkt kom över den. Sittandes på någon stubbe blir jag avklädd alla fånigheter och manér, kan sitta och vänta på att skymningsmörkret kommer krypande över mossan, med en termosmugg kallt och bortglömt kaffe i handen. Korgen kan få stanna hemma, en påse duger gott. Vi är i samklang på hösten, skogen och jag.

På väg hem från en påskriftsrunda idag tog jag stigen genom skogen. Det var kolsvart, inga ljus, men konturerna av träd och buskar flammade vid sidan av stigen. Jag vet inte var jag läst det, men jag minns en rad om att den som tror sig ha kontroll över sin fantasi ska ge sig in i en nattsvart skog och stanna där en stund. Ganska snart ser man vättar och älvor överallt. Men var inte rädd. De vill dig väl. Följ dem, de leder dig till trattkantarellerna.

När du bjuds en sista chans, ta den.