Länge, länge har jag gått där och spanat in havtornsbuskarna. Så plötsligt infann sig läget. Havtornsplockning är motsatsen till en hjortrontur över väldiga myrar och fullständigt värdelös ur motionssynpunkt; du utser en buske och sedan plockar du allt från en och samma gren. Du känner dig som om du vore en myra i Apelsinien. Bären gör dock skäl för sitt namn, efter en timme var fingertopparna fullständigt perforerade av törnen stora som lansar och jag började tappa känseln av alla små finmotoriska tricks som krävdes för att hålla bäruslingarna intakta. Ändå hade jag bara fått ihop en knapp liter. Jag beklagade min nöd för Thomas Drejing som faderligt berättade att han skördar med sekatör för att sedan frysa bärklasarna innan han rensar. Ahaaa… Det gick betydligt lättare. Kunde nu plocka fyra liter på en dryg timme. Men rensningen återstod, och det var fortfarande ganska drygt arbete. Det brukar ofta finnas orsaker till varför viss mat för mindre genomslag än vad den förtjänar. Havtorn har trots att de är en veritabel vitaminbomb fått vila länge i frid. Nu spås de bli större än hallonodlingen , men då skördas de också maskinellt. Vad då göra med dem? Jag rårörde två delar bär med en del socker, marinerade över natten och serverade som tillbehör. Dessutom letade jag upp Jan Hedhs bibel om marmeladkokning och läste på om rekommenderad sockerhalt, för sura är de, bären. Med mästers metod utan tillsatser begick jag sedan marmeladkok efter eget huvud med havtorn, morot och rosmarin. Syrligt, kryddigt och gott med lite getost och knäcke, ”d-d-down the little red lane they go”. Gillar du havtorn? Eller tycker att du att de är mysko? Berätta om dina havtornstrauman!