Solen är en stjärna, vet min 6-åring att berätta. Och solstjärnans ljus har färdats i 8 minuter från att det skapades i en obarmhärtigt het fusionsbrygd när det passerar vädringsspringan i fönstret till sovrummet och träffar hennes mörka, halvslutna ögon innan det träffar mina. Det blänker verkligen som stjärnljus, tänker jag, men som från enorma supernovor, många ljusår bort. Det här är ett sådant där ögonblick som koncentrerar allt det stora i livet, universum och allt: kärleken till mitt barn, underverket som ligger bredvid mig med stjärnglans i ögonen och mumlar om bilder hon ser mot ögonlockens baksida, dofterna och ljuden av sommaren som smyger in i samma fönsterspringa som ljuset. Jag ligger stilla, skriver och väntar. Jag tänker på juni.
På ljuden som jag hör. Koltrasten långt borta, och måsarna på taket bredvid. Jag hör studenterna spela kubb på gräsplanen, berusade av solnedgång, öl och lådvin. Min dotters snusande, och ett vinande högfrekvent ljud som måste vara ljudet av själva juni, nu när livet går som fortast, själva impulsen i det långsamma och obarmhärtiga hjärtslag som mäter ut årstiderna och livet och aldrig ser bakåt.
Jag tänker på en cykeltur jag tog ut till min odlingslott på kvällen för att planera och samla intryck. Det gick nästan att höra hur det växte. Ett dämpat frasande ur jorden, från knäppandet av fröskal som brister och hasandet av rötter som vinner ännu en millimeter. Taltrastarna ekade sina strofer, och jag mätte med blicken ut det ställe där jag skulle vilja gräva upp allt och göra någon slags permanent minitäppa, med ätliga, fleråriga växter som kommer tillbaka år efter år. Gräv nu - och aldrig mer, är min tanke. Jag ser nyzeeländsk spenat, gurkört, ringblommor och krasse, självsådd dill och persilja, koriander och ramslök, kanske kajp, om den behagar sprida sig. Ett skönt kaos som får hantera sig självt, som kaos plägar.
Men det kommer att krävas en insats. Den delen av min lott är redan ägd av hösthallon och kvickrot, och det är ett rent elände att gräva rent från rötter där. Kanske mäktar jag inte ens med det, men det är mänskligt att drömma, och att följa sina drömmar, så jag drömmer vidare. Sparrisen, som jag inte skördat på ett tag hade skjutit upp mot himlen och buskat till sig, och det får bli en total nerklippning igen för någon skörd till innan det är dags att låta sparrisen vila framåt midsommar. Gräslöken blommade vildsint, och potatisblasten var mörkgrön och lovande. Jag kommer att få slita med ogräset nu och en tid, men det hör till spelet.
Alla dessa planer som var livet, medan verkligheten och vardagen tog sitt. Så tänker jag, och jag andas in långsamt, drar ner juni djupt i lungorna. Studenterna spelar fortfarande, koltrasten har tystnat. Bredvid mig har ögonen slutits, jag ser inte längre stjärnblänket. Solen går ner och det stora ögonblicket stillnar, men underverket finns kvar. Bakom de stängda ögonen flyger hon omkring någonstans, jag hör bara hur hon snusar. Jag tänker: ett mirakel är för alltid kvar. Ett mirakel föds, och kan inte försvinna. Ikväll somnade det till ljudet av juni.
