[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8168","attributes":{"class":"media-image alignnone size-medium wp-image-999","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"224","alt":"tofu"}}]]

"Nu ska jag säga en sak", sa jag i går på twitter. "Jag är glad över alla aggrovegetarianer jag känner som moraliserar över köttätande." För en så publikt och exalterat karnivor person som jag kanske det verkade konstigt.

Men jag menar det helt uppriktigt, och aggrovegetarian var alls inte tänkt som ett tillmäle. Jag är tacksam över att människor tvingar mig att tänka efter, formulera vad jag egentligen tycker, och mat och kött är nu mycket viktiga saker för mig. I ljuset av deras etiska ställningstagande mot kött blir det så tydligt att mitt eget köttätande är helt villkorat.

När det gäller industriköttet håller jag ju med dem. Det är ovärdigt att behandla djur på det sättet, stänga in i tusental att stå i sitt eget träck, klövarna sönderfrätta av gödsel, e-colibakterier som sprids och muteras, magarna fulla med diverse spillprodukter från statssubventionsåkrar som deras matsmältning tyvärr inte klarar av. Dygnslånga djurtransporter till allt färre slakterier. Också det svenska industrijordbruket, som förvisso är bättre än i många länder, har delar som jag bara inte kan acceptera, som kycklinguppfödningen. Att de beryktade bilderna från grisgårdar, där grisar åt på varandra och inte kunde gå, alla på bart betonggolv utom för exkrementerna, inte kunde rättsligt bedömas vara åtalbar vanvård säger väl en del om var ribban ligger också här.

I mitt fall innebär det dock inte att jag slutat äta kött. Jag tycker ju att det är okej att döda djur. Vi är starkare än de är, jag tror inte att djur har rättigheter (jag tror nu inte att människor har rättigheter heller as such, men det är en annan artikel) och därför är det som måste undvikas grymhet snarare än död. Jaga, okej, föda upp under värdiga former, okej. Jag är väl lite för mycket lantbarn också för att tycka att kärleksfull uppfödning av djur man sedan äter ska vara emotionellt underlig.

Men jag har blivit så otroligt mycket hårdare med detta de senaste åren, äter inte industriuppfödd kyckling alls, egentligen inte industrigris eller industrikött öht. Nu är jag ju inte så rik att jag har ersatt det tidigare industriköttet med lika mycket småskaligt ömsint uppfött med storslagen kvalitet inköpt i små pittoreska affärer inslaget i blankt tjockt vitt papper. En del sånt, har det väl blivit för all del. Mest köper jag på nätet, via twitter (faktiskt!), jag hämtar på en gård på Österlen som är så småskalegullig att man måste nypa sig i armen.

Sen äter vi mindre kött också. Ett par dagar i veckan ungefär är köttfria, och det är otroligt mycket mer än för några år sedan. Jag säger alltså inte detta som tecken på hälsa eller askes, det är ju inte som att man tänker på att man inte äter kött när man får tröstpumpor, det är inte som om man dregglar mindre när man läser om Nigel Slaters relation till potatisen än om andras relation till bacon. I båda fallen handlar det om sann kärlek.

Men jag tror ju att vi bör det. Äta mindre kött. Inte bara mindre industrikött, som man helst skulle avveckla helt, utan också generellt. Klimatutvecklingen är på riktigt, och man kan inte tro att några procent helvegetarianer ska kunna väga upp att alla vi andra bara goffar mer och mer biff för varje år. Visst finns det kött som har mindre klimatpåverkan, utegående lamm t ex, men det är ju inte det vi tenderar att äta mest av.

Allt detta sagt är min egen relation till maten primärt luststyrd. Jag skulle inte kunna leva på rårivna morötter om så jordens överlevnad hängde på det. Vilken tur att man kan äta dubbelfriterad tofu i stället. (på bilden syns också blommande gräslök stekt med svamp och sesamolja)

Fiskdoftande tofu*

Receptmakare: Isobel efter Erik Videgård sannolikt efter FUchia DUnlop sannolikt efter nån annan

Portioner: 2 hungriga

Tid: 40 minuter

Häromdagen drömde jag att jag åt dubbelfriterad tofu på Surfers i Visby med en av de hetaste killarna jag känner. Han fnös åt det där med tofun när jag berättade. Det skulle han inte gjort om han ätit den. Surfers i Visby är konstigt nog sannolikt Sveriges bästa asiatiska restaurang. När jag först åt där för något år sedan utbrast jag att jag inte ätit så god sichuanmat sen jag var hemma hos Erik Videgård. När jag nyligen fick jag reda på att ägarna för länge sedan jobbat på Half trappa med gård hos just Erik Videgård kändes det uttalandet sällsamt passande. Den här tofun påminner lite om deras och det är ungefär som att äta godis, superknaprigt, salt, sött, hett.

• 400 g tofu, jag köper en rätt fast ekologisk.
• maizena
• frityrolja
• 1,5 msk chili bean paste, jag använder en av märket Laoganma
• 3 tsk finhackad vitlök
• 3 tsk finriven ingefära
• 1,5 dl grönsaksbuljong
• 1,5 tsk socker
• 0,5 tsk ljus soja
• 1,5 tsk chinkiangvinäger
• 4 salladslökar, fint skivade på snedden
• 1 tsk sesamolja

1. Hetta upp frityroljan i en kastrull med höga kanter och tjock botten. Använd termometer, den ska upp i ca 170 grader.
2. Skär tofun i kuber. Häll maizena i ett fat, salta. Rulla kuberna i maizenan.
3. Fritera kuberna, kanske tio åt gången, tills de flyter upp och har bara lite färg. Det tar ca 3 minuter. Lyft upp och lägg på ett fat så länge.
4. Höj värmen till ca 190 grader. Ha i alla tärningarna igen och fritera ett par minuter till tills gyllenbruna.
5. Hetta upp en stekpanna med ett par skedar (frityr)olja i. Ha i chillipasten, fräs en halv minut, ha i vitlök och ingefära, fräs en minut till under omrörning.
6. Ha i buljong, socker och soja, bubbla upp.
7. Ha i tofutärningarna, rör runt, låt allt blandas en minut.
8. Ha i salladslök och vinäger, rör runt och värm
9. Ha i sesamolja precis före servering.

*Det är ingen fisk inblandad, denna traditionella sichuanesiska kryddblandning heter bara så, av för mig okänd anledning.