SÅ STÅR JAG på Place du Casino. Det är där man ska stå om man är i Monte Carlo för första gången och har en skotskrutig resväska i ena handen.
Man ser kasinot till vänster. Man ser den runda gräsmattan med palmerna till höger. Rakt fram ligger Hotel de Paris och åt vänster, höger, framåt och bakåt finns fler Ferrari Testarossa än i Modena.
Parkerade lika nonchalant som man snart försöker parkera sig själv på hotellets uteservering.

"Nice cars", säger man i förbigående till kyparen som kommer med ett glas. Man stålsätter sig att se likgiltig ut. Efter en kvarts idoga övningar förstår man att det inte går. Man sitter där med sin troskyldiga turistnuna, rödflammig av solsken och iver. Man kunde antagligen göra karriär som kräftlykta.
Långsamt samlar man nu mod.
Det är eftermiddag. Klockan närmar sig sex.
Man behöver inte nödvändigtvis en diamantbesatt Cartierklocka för att avgöra detta. Kasinots mellersta torn har ju sin urtavla med romerska siffror.
Den visar X minuter i VI.
Man föreställer sig vad som väntar. Hotellet är tungt, värdigt, utsmyckat som av någon guldets och marmorns och stuckaturens storhetsvansinnige mästare. Man ser de isade kristallpokalerna med nyss in flugen kaviar... De ciselerade silverfaten nertyngda av Mainehummer... De praktfulla - humidorerna där Davidoff No 1 dväljs i 69 pro- cents luftfuktighet...
Men man ser också sin gamla tygväska, troget slokande under gjutjärnsbordet. Och den är just då en av de mera övertygande imitationerna av kvarglömd, sorgsen filt man skådat på länge.
Beklämd dricker man kaffe för 74 kr.
Klockan VI är det äntligen dags, känns det som.
Och visst: mannen som öppnar den breda glasdörren verkar just ha mottagit Strumpebandsordern ur drottningens hand. Det har han som tur är inte. Han är dörrvakt..
Man kliver in i hallen. Strumpebandsmannen tar väskan. Väggarna, statyerna, möblerna, pelarna, pendylerna är förgyllda. Man sjunker ner i mattorna. Portierdisken är minst lika pösig som portieren. Man får guldnyckel 206. Och även om man gör sitt livs roll som "misslyckad hjälpreda från förfallet svinstall" är man samtidigt hungrig.
"Vad kan man äta?", undrar man strängt.
"Min herre, min herre", dånar då portieren entusiastiskt. "Det är... KORVFESTIVAL." "Pröva Chorizo. Pröva Salami, Chipolata, Servilati. Pröva Pommersehe Leberwurst." Och det är där, under guldkandelabrarna, man plötsligt förstår. Vad är det egentligen som skapar en oförglömlig måltid?
De väl utvalda råvarorna? Ja. Erfarenheten? Ja.
Ambitionerna? Omsorgen? Den rätta miljön? Ja.
Men det är en sak till.
Överraskningen!
I alla fall är det vad jag har tagit fasta på.
Fast så värst mycket korv har det konstigt nog inte blivit ännu.